Historien om ett hus - Vårstavi

  • Allmänt

 

Historien om ett hus – Vårstavi

Vårstavi ligger i Vårsta, i Grödinge i Botkyrka kommun. Det jag skriver är min bild av huset och upplevelser jag har haft där. Det här är berättelsen om ett hus, inte vilket som helst.

Foton: Maud Ekblad

 

Poul Bjerre – själsläkaren, konstnären och författaren

Poul Bjerre var läkare. Han har blivit känd som den som introducerade psykoanalysen i Sverige så tidigt som 1911.
Han föddes i Göteborg 1876. Han hade studerat medicin i Stockholm, Uppsala och Lund. I Lund träffade han också sin blivande hustru, Gunhild Posse. De gifte sig 1905.

Vårstavi var Poul Bjerres hem

Huset där de kom att bo, Vårstavi, blev ett hem för de som söker vila och avkoppling. Och det behövde de verkligen. Under åren 1907 till 1947 var Poul Bjerre en av vårt lands mest eftersökta läkare inom psykoterapien. Man uppskattar att han under åren hade ca 40 000 patienter.

Huset som är ritat av Poul Bjerre själv är en plats för stillhet och egna tankar. Så här säger han:
”Ett hus skall vara som en dräkt, som är personlig i färg och snitt och som passar perfekt – varken för stor eller för liten. Det vill säga: dräkten måste vara så rymligt tilltagen att man kan växa i den. I arkitektur och möblering skall huset samla allt man funnit värdefullt och som blivit en kärt. Det skall vara levande symbol för allt som betytt livstillskott. Men det skall också kunna upptaga allt nytt som kommer till.”

Upptäckten

Först var det alla de där åren då vi åkte förbi Vårstavi på väg till vårt eget sommarställe. Sen upptäckte vi det!
Vad var det för hus som vi alltid åkt förbi? Jag hade läst en broschyr om att trädgården vid Vårstavi skulle vara sevärd.
När vi kom dit hade vi tur för vi träffade en man utanför huset, Björn Sahlin, som visade oss både trädgården och huset invändigt.

Vårstavi är ett hus att längta till

Sedan dess har det blivit många besök. Numera åker jag inte förbi Vårstavi. Jag tar alla tillfällen i akt för att lyssna på intressanta föredrag och en social samvaro. Två föredrag på våren och två på hösten. Vi har försökt gå på alla – och det är alltid lika trist om man missar något.
Stolar är framsatta, men Roger, min man, och jag brukar alltid sätta oss i de två fåtöljerna som står längst bak vid öppna spisen. Det ger en särskild känsla. I hans bibliotek dricker vi kaffe efteråt, i små kaffekoppar av porslin.
Jag har aldrig mött Poul Bjerre, men på sätt och vis möter jag honom ändå varje gång jag är där i hans hem.

Vårstavi – en oas för mänskliga kontakter

Särskilt minns jag Olof Buckard, Barbro Sandin, Ingemar Nilsson och Jan Bärmark, Liria Ortiz, Bengt af Klintberg, Amanda Björnerås och Anna Risberg.

Olof Buckhard för att han pratade i adventstid om kärlek, men också om språkets betydelse och skillnaden mellan rytm och takt.

Barbro Sandin var den stora behållningen. Hon revolutionerade synen på psykiskt sjuka. Hon berättade om sitt yrkesverksamma liv på Säters mentalsjukhus och särskilt patienten Elgard. När Barbro kom dit första gången tänkte hon: Vem som helst kan bli sjuk i den här miljön. Hennes övertygelse var att barnet blir till människa genom relationen till en annan människa. Hennes sätt att se på patienter i första hand som människor – precis som hon själv, samstämmer med Poul Bjerre. Men då fick man inte prata med patienterna eller ha någon som helst personlig kontakt med dem. De kunde ju bli sämre.
- Eller bättre, tänkte Barbro Sandin.

Ingemar Nilsson och Jan Bärmark, professorer i idé- och lärdomshistoria respektive vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. De hade arbetat i tio års tid på den stora biografin Poul Bjerre ”Människosonen”. Om bokens titel sa Ingemar Nilsson, att människosonen är ju den som tar på sig människors lidande och bär deras bördor.

Liria Ortiz som expert på DN:s Insidan delade med sig av sina erarenheter.

Bengt af Klintberg, ortens son, behöver ingen särskild presentation.

Amanda Björnerås och Anna Risberg stod för en konsert med romanser från förra sekelskiftet under Vårstavis 100-årsfest.

 

Det goda man gjort andra

I 50 år fick Poul Bjerre bo i huset och det har gått ytterligare mer än 50 år som huset har använts efter Poul Bjerres död. Hur det blir framöver vet vi inte, men så här skrev Poul Bjerre i en anteckning från 1955:
  ”Då jag ligger i min kontemplativa ensamhet och tänker på uppbrottet går tankarna ofta till Vårstavi. Det är för mig ett levande väsen och jag kan inte låta bli att undra hur det skall gå då jag är borta. Vad jag helst skulle vilja önska vet jag mycket väl. Tyvärr ingår däri så många oräkneliga faktorer att det hela mest svävar i luften. Först och främst: så lite ändringar som möjligt och så lite besvär för andra som möjligt, dvs att Vårstavi förblir ett arkiv för min produktion och fortsätter att vara organ för spridande av dess värde. - -

  När jag överblickar allt från värdesynpunkt blir en enda sak kvar: det goda man gjort andra. Ingen lär förneka att jag genom min praktik gagnat många och ej heller att mina böcker haft liknande betydelse. Skall detta i någon mån kunna fortsätta efter min död? Därom vet vi intet. Kanske intresset för mig försvinner så helt som om jag aldrig funnits. Det är möjligt. Men det är också möjligt att man upptäcker att det i det hela, såväl i min personliga gärning som i min produktion, finns ett större värde än man trott. Vårstavis viktigaste uppgift är att uppmärksamma denna eventuella möjlighet att göra det bästa av den – Framför allt: intet museum och ingen turistattraktion.”

Inget museum eller turistattraktion

Poul Bjerre ville alltså att hans Vårstavi även i fortsättningen skulle vara en plats där idéer öppet skulle kunna ventileras och prövas inom religion, konst, musik, teater, litteratur och så självklart psykoterapi. Så har det ju också blivit och besökare har även rest lång väg för att ta sig hit.

Vårstavi – ett historiskt hus för människors lika värde

Nu är det bara att hoppas att allmänheten får fortsätta att få komma till detta historiska hus i minst 50 år till. Då liksom nu finns det så många oräkneliga faktorer som svävar i luften och visst är det fortfarande möjligt att, med Poul Bjerres egna ord, man upptäcker stt det i det hela finns ett större värde än man trott. 

Och det är ju inne i huset och föralldel också i trädgården som alla möten sker.

 

Taggar: