Tessin om Voltaire

  • Allmänt

Jag skrev i går att Carl Gustaf Tessin hade åsikter om Voltaire, men jag börjar med att berätta om en annan fransk författare, Marivaux.

Marivaux

   Bildkälla: Wikipedia

Pierre de Marivaux (1688-1763), var en gärna sedd gäst på quai des Théatins, där Carl Gustaf Tessin och Voltaire bodde.
Han har karakteriserat Paris som ”universums kärna” eller ”kvintessensen av universum”: ”Paris, c´est l´abrégé de l´univers”.

Andra författare har en annan bild: För dem är Paris ”Europas salong”. Den anger tonen i Europa som försöker efterlikna Frankrike, de nya idéernas smältdegel. Det är här Voltaire kommer in, liksom författare som Fontenelle, Rousseau, Diderot.
Det franska språket liksom den franska konsten sprids över hela Europa. Den franska smaken förmedlas av de franska författarna. Diplomaterna byter ut sitt latin mot franskan, franska teaterpjäser uppförs på originalspråket vid olika europeiska hov, ofta med kungliga aktörer, inte sällan av franska teatertrupper.

Huvudpersonen i denna franskvänliga rörelse är på den svenska sidan Carl Gustaf Tessin.

Carl Gustaf Tessin

   Bildkälla: Wikipedia

Voltaire

  Bildkälla: Wikipedia

Men, vad kan man läsa i Tessins brev då? Och hur uppfattar han Voltaire?

Från Carl Gustaf Tessin till Carl Hårleman Paris den 30 maj / 10 juni 1740: ”Mitt senaste brev var daterat den 16 / 27 maj, och Ni bör, min käre Hårleman, motta det i dag. Eftersom jag sedan dess inte fått några nyheter från Er, skyndar jag mig att göra mig underrättad om Er hälsa, Edra nöjen och Edra glädjeämnen. Jag skulle gärna önska Er några av dessa dagar som förflyter så angenämt i Paris, och som kommer en att inse sanningen i det som Voltaire menade när han säger: ”Man kan uppleva mycket på en kort tid.” Denne skald begav sig till Bryssel – av samma skäl som förde kungen av England (George II) till Hannover – för att vara tillsammans med sin mätress, den sublima markisinnan Du Châtelet, så känd, så omtalad och så besjungen under namnet Èmilie. Voltaires frånvara hindrade inte skådespelarna vid Comédie-Française att i går ge en ny tragedi av hans hand. Den har titeln Zulime. Eftersom de sedan en tid tillbaka tycker om att överraska sin publik, hade de affischerat Tartuffe, vilket fick till följd att det kom lite folk. Min vän Du Chemin underrättade mig om det, och jag var där. Voltaires namn är alltför respekterat för att inte framkalla applåder som ofta beror på fördomar, ty, vågar jag tillstå det? Jag för min del tyckte att pjäsen var dålig och föga värdig Voltaire trots dess fina versifikation. Om det berodde på mig, skulle jag låta trycka den pjäsen tillsammans med Carl XII:s historia i en separat volym med titeln Voltaires misslyckade verk. I dag kommer pjäsens öde att avgöras, ty den är affischerad med stora bokstäver, och alla intrigmakarna är i farten. Vi får se om publiken delar min smak eller om den beror på en smula bitterhet som jag hyser mot vår hjältes smädesskrivare och Peter den stores lovtalare. Jag erkänner att om den blev utvisslad, skulle det skänka mig nöje, ty jag skulle tycka om att se engelsmännen och Voltaire en smula tilltufsade för att lära dem att inse sin begränsning.---”

Kommentarer:
Tessin citerar Voltaire ”Tiden är tillräckligt lång för var och en som utnyttjar den, den som arbetar och den som tänker utsträcker dess gräns. Man kan få ett rikt liv inom en kort tidsrymd.”
Carl Gustaf Tessin hyllade varmt minnet av Karl XII och kunde inte tåla den minsta kritik av kungen.

I ett annat brev hittar jag följande:
Carl Gustaf Tessin till Carl Hårleman Paris den 12 7 23 september 1740: ”--- Jag sänder Er en liten berättelse signerad Piron, som gäller för att vara så mycket bättre som man påstår att den inte innehåller ett enda överfödigt ord. Ni vet kanske eller Ni vet inte att Piron och Voltaire hatar varandra som bara riktiga författare kan hata. De råkades nyligen i Holland. Den sistnämnde sade för att göra sig lustig över den andre:
   Herr Piron, Ni arbetar tydligen också på en episk dikt. Ni är tillräckligt spirituell för det, men vem är Er hjälte?
   Sanningen att säga, svarade Piron, är han under Er hjälte.
   Hurdå, under min?
   Ja, just det, ty det är bronshästen. Och som det sagts redan i gamla tider – man talar inte längre om Henrik IV. Man talar bara om hästen.
   Det epigrammet skulle mycket väl kunna återupplivas vid detta tillfälle.
   Vad skulle man svara på det? Jag återger det här skämtet som alldeles färskt, Piron som har dinerat här, har nyligen berättat det själv.”

Kommentar:
Alexis Piron (1689–1773), fransk dramatiker.

Taggar: