Jag har några böcker som jag hämtar fakta från och det är bl a Robert Cole, Historisk guide till Paris och Deborah Cadbury, Den försvunne prinsen.

Här kommer jag med mer bakgrundsfakta - innan beskrivningen av fångenskapen i Le Temple.

Voltaire och Rousseau

I 1700-talets Frankrike hade upplysningsförfattare presenterat nya radikala idéer inom den politiska filosofin. Voltaires Filosofiska brev 1734 var en anklagelse mot det franska statsskicket och förbjöds. Han ifrågasatte alla yttringar av förtryck från de priviligierade inom stat och kyrka.

Carl Gustaf Tessin bodde ju ett tag på samma gata som Voltaire, och jag kommer att beskriva hans åsikter om denne författare sen.

Rousseau som gav ut Om samhällsföredraget 1762, tog upp teman om dygd och frihet och statens roll. Han skapade en ny känsla av möjligheter. De intellektuella började ta avstånd från etablerade styrelseformer och menade att ”förnuft” hade ett högre värde än kungens anspråk på ”gudomlig rätt”. Politiska frågor diskuterades nu mer allmänt i Paris salonger. Visst borde väl folket och inte kungen bestämma skattenivån?

”När Paris nyser får Frankrike snuva”

Så säger ordspråket. Sommaren 1789 gick 88 % av en parisisk arbetares lön till att köpa bröd. Paris nös.

Palais-Royal

Man kan säga att Palais-Royal är revolutionens födelseplats. I detta palats och i dess omgivning fanns kaffestugor, vinaffärer, restauranger, spelhålor, bordeller, en elegant teater samt politiska agitatorer. Den engelske resenären Arthur Young blir både förundrad och oroad.
Han skriver: "Kaffestugorna i Palais-Royal …är inte bara fullsatta inomhus, utan andra förväntansfulla människosamlingar trängs i dörrar och fönster, där de lyssnar à gorge déployé (med öppen mun) till vissa talare som från stolar och bord vänder sig till sin egen lilla lyssnarskara…Jag är förundrad över att ministeriet tillåter sådana nästen och drivbänkar för upprorsanda och revolt.”

Han skulle bara veta vad som komma skulle!

Palais-Royal kom verkligen att bli födelseplatsen för den franska revolutionen. Tidningar, stridsskrifter spreds fritt och i stora mängder och de tillsammans med agitatorerna blev de allra första kanalerna för masspropaganda och hade stark påverkan på missnöjda parisare.

Politiska klubbar

Nu bildades politiska klubbar, som hade namn efter den plats där de sammanträdde:
Feuillanterna i klostret Feuilllant i hörnet av Rue de Rivoli,
Cordeliärerna i det tidigare franciskanklostret på vänstra stranden,
Jakobinerna i det gamla dominikanska nunneklostre, halvvägs mellan Place Vendôme och Saint-Rochkyrkan, norr om Rue Saint-Honoré.

Ironi

Dessa religiösa hus fick ge namn åt klubbar som hade medlemmar som var deister, revolutionärt antikyrkliga eller ateister. Vilken ironi!

Ludvig XVI och Marie-Antoinette

Kung Ludvig och Marie-Antoinette hade välkomnats till tronen av tusentals jublande parisare. Mängder av vanligt folk hade samlats utmed gatorna när de skred fram genom huvudstaden i en procession. Marie-Antoinette skrev till sin mor ”att folket, trots att de var nedtyngda av skatter, verkade vara mycket glada över att få se dem. Så lyckosamt att vara i en sådan ställning att man kan åtnjuta folkets tillgivenhet till så liten kostnad”.

Hon skulle bara veta vad som komma skulle!

Liten kostnad för den nya drottningen kanske, men mycket hög för folket, som fick betala för allt detta genom sina skatter.

Stora statsskulder – gatuoroligheter – en stigande arbetslöshet

Det låter faktiskt som en vanlig svensk löpsedel av idag!

Matbrist och samarbetsovilligt parlament

Det har vi väl ändå inte! Men så hade Ludvig XVI det och dessutom hade han en bror som gav dåliga råd, den reaktionäre greven av Artois (senare Karl X) och en kusin, den konspiratoriske hertigen av Orléans, som ägde Palais-Royal.

Det går utför för kungen

Parlamentet överger honom, en kall vinter följdes av dåliga skördar och brödupplopp.

Sansculotterna

Sans-culottes betyder egentligen de som har långbyxor och inte knäbyxor som aristokraterna. De ville få ett slut på hungern, fattigdomen och förtrycket.
Parisarnas valda församling kör ut den kungliga stadsadministrationen från Hôtel de Ville och valde själva en permanent kommitté för stadens styrelse. Den inrättar ett medborgargarde som tre dagar senare blir nationalgardet. Detta inträffar 13 juli 1789.

Bastiljen stormas – Oktoberdagar - Marschen till Versailles – Till Paris! – Flykten till Varennes – Nationen i krig - Attacken mot Tuilerierna – Septembermassakern – Rättegång mot kungen – Terrorn

Allt detta kräver mer utrymme – man skriver inte om Franska revolutionen på en dag!

10 augusti, Tuilerierna

Strax efter midnatt hördes kyrkklockorna ringa över hela Paris, som en uppmaning att gripa till vapen och en själaringning för den franska monarkin. Snart var gatorna kring Tuilerierna fulla med minst tjugo tusen beväpnade medborgare. Inne i palatset kunde man höra stormklockan ringa. Kungen hade kallat in 900 schweizergardister till stöd för de 900 gendarmer och 2 500 nationalgardister som redan patrullerade i palatset. Ingen sov, utom den lille kronprinsen. Tidigt på morgonen försökte kungen samla sina trupper, men han hörde hånfulla buanden och ”Leve nationen!” från några av nationalgardisterna, vilka nu öppet började visa sig upproriska.
Klockan sju på morgonen, insisterar Roederer, generalprokuratorn i departementet i Paris, att kungafamiljen ska lämna palatset och ta sin tillflykt till lagstiftande församlingen.
Drottningen motsatte sig idén, men kungen ville inte riskera någon blodutgjutelse. Han sa: ”Låt oss gå! Här finns inget att göra”.
Ludvig går, sedan Marie-Antoinette med dottern i ena handen, sonen i den andra, därefter prinsessan de Lamballe, prinsessan Elisabeth och markisinnan de Tourzel.

Marie-Thérèse skrev: ”Till slut kom vi fram till ingången till lagstiftande församlingen. Innan vi släpptes in måste vi vänta i mer än en halvtimme eftersom några av de deputerade inte ville att vi skulle komma in. Vi fick vänta i en smal korridor, som var så mörk att vi varken kunde se eller höra annat än skriken från den rasande mobben.--- Jag hölls fast av en man som jag inte kände. Jag har aldrig trott mig vara så nära döden, jag tvivlar inte på att man hade beslutat sig för att döda oss alla. I mörkret kunde jag inte se mina föräldrar och jag var rädd för att allt möjligt hade hänt dem. Vi var utlämnade åt denna dödsångest i mer än en halvtimme.”
Den kungliga familjen visades in i en pressloge, ett litet rum försett med galler. Därifrån kunde de bara hjälplöst titta på och passivt bevittna slutet för monarkin. De hörde skriken från Tuilerierna, där revolutionärerna hade stormat palatset.
Tuilerierna blev ett blodbad där gardister och andra kungatrogna sköts eller höggs ner. När alla flydde från palatset blev alla som hade försvarat kungen, eller bara var klädd som en adelsman, skoningslöst förföljda. Under dagens lopp föll över 900 gardister och 300 medborgare offer för denna hysteriska slakt. 60 schweizare blev tillfångatagna bara för att föras till Hôtel de Ville och brutalt dödas. Tuilerierna stod i lågor! Den lagstiftande församlingen höll kvar kungafamiljen för att överlägga om en lämplig plats för dem att vistas på.
Robespierre tog initiativet, Ludvig skulle inte behandlas som en kung, utan hållas i fängsligt förvar som en vanlig fånge. Inför hotet om oroligheter gav den lagstiftande församlingen vika.

Kungen och hans familj skulle föras till en gammal medeltida fästning i östra Paris, inte långt från Bastiljen, till Le Temple! Det var bara ett tempel till namnet.
Ett högt torn och byggnader som ägts av greven Artois.
Markisinnan de Tourzel berättade att ”drottningen ryste då hon hörde att Templet var på förslag”. Hon hade sagt ”Du ska se att de kommer att sätta oss i tornet, de kommer att göra det till ett riktigt fängelse. Jag har alltid känt en oerhörd fasa inför det tornet, som jag tusen gånger har bett greven av Artois att riva”.

Marie-Thérèse skrev om hur det var att åka genom Paris kvällen 13 augusti 1792:
”Våra kuskar var så rädda för folket att de inte lät vagnen stanna för ett ögonblick; ändå tog det två timmar innan de kunde komma fram till Templet genom de väldiga folkmassorna. De hade på vägen grymheten att för mina föräldrar peka ut saker som skulle plåga dem – statyer av kungar som hade raserats, till och med statyn av Henrik IV…vi såg på vägen inte någon känslig själ som rördes av vårt tillstånd, en sådan skräck var nu injagad hos dem som ännu tänkte rätt."