Brev från Tessin från Fontainebleau.

Utdrag ur Brev från Carl Gustaf Tessin till Ulrika Lovisa Tessin Fontainebleau den 13 oktober 1740

---”Ni känner synnerligen väl till det hektiska hovlivet. Här får Ni veta vad som händer mig där och vad som hände mig på vägen hit. Först Essone, där jag lämnade min gyllene vagn.
Herr Flemming och jag tog in på ett pensionat hos en viss Madame D’Effilé: segt fårkött, en frikassé värd att slänga till hundarna, hare som kom en att hålla för näsan, vattengrädde; det var det hela. Dagen därpå frågade mig denna goda värdinna om jag var nöjd. Med präster och käringar skall man icke mucka gräl. Allt var bra, om man bortser från fyra rätter. Körsven, sätt fart!
Sedan kom vi till Fontainebleau.
I går hovet, ministrarna och framför allt den gudomliga prinsessan. Hon sätter större pris på Ert broderi från Konstantinopel än på det hela ottomanska imperiet och i går smyckade hon Er gåva med sin egen skönhet.
Sedan den ojämförliga Hertiginnan med sitt ”Var är Madame de Tessin”, men sagt i en ton som var uppriktig och som vittnade om godhet. Sedan middag hos våra dagars Odödlige eller som åtminstone förtjänar att vara det. Den som skulle säga Kardinalen skulle tro att Ni var en dumbom. Därefter var Madame de Luynes älskvärd nog att bjuda mig på supé. Dagen slutade med att jag gick hem till mig 28 louisdorer fattigare. --- Återstoden av dagen har ägnats åt min korrespondens--- ---Jag ber Er sända mig strömling, tillräckligt för Kardinalen och en munsbit för mig… Jag skulle också gärna vilja ha renkött, en lika stor bit som friherre Oxes näsa. Finns det inte något annat?”

Förklaringar:

Den reserverade inställning till gästgiverier och värdshusvärdar som Tessin nämner, delas av andra samtida resenärer.
Så här säger Joachim Christoph Nemeitz (1679 - 1753), en tysk jurist: ”Nästan alla inbillar sig att man äter gott i Frankrike och framför allt i Paris, men där bedrar man sig. Detta är alldeles säkert; de som är förmögna eller är av god härkomst äter utmärkt, emedan de har sina egna kockar; ty de franska kockarna är överlägsna alla de andra; dels på grund av sin uppfinningsrikedom, dels på grund av tillagningen och kvalitén hos köttet. Man kan också ibland få en del goda rätter hos rotissörer. Däremot äter man inte något vidare i värdshusen, dels på grund av att köttet är illa tillagat, dels emedan man varje dag äter exakt detsamma. Man serveras soppa, soppkött, kokt oxkött, en kalvfrikassé, några grönsaker och som dessert mjölk, ost, småkakor och årstidens frukter, och så fortgår det år efter år.”

Med Den gudomliga prinsessan, menar Tessin Marie Sophie de Courcillon, prinsessa av Rohan (1713-1756). Hon var maka i andra giftet till de Rohan-Soubise, kallad prins av Rohan (1669-1749). Prinsessan av Rohan hörde till paret Tessins bästa vänner i Paris. De bodde i ”det ståtligaste huset i Paris", palatset l´Hôtel de Soubise i Marais.

Hôtel de Soubise
I dag finns Musée de l´Histoire och en del av National Archives här.

Hertiginnan är Hertiginnan Tallard, de kungliga barnens guvernant.

När Tessin skriver Den Odödlige, menar han Kardinal Fleury. Han var en bildad man och intresserad av litteratur och vetenskap och sedan 1717 medlem av Franska Akademien.

När Tessin skriver strömling i st f strömming i sin franska originaltext, använder han en form som är belagd sedan Gustav II Adolfs tid.

Friherre Oxe, var Erik Oxe (1674-1741). Ett porträtt på honom finns i dag på Kungl. Biblioteket i Stockholm. Det var utställt i Paris på Musée Carnavalet (1947).

Det där med restauranger är faktiskt sant. Det är lätt att bli lurad. Vi är väldigt försiktiga när vi väljer restaurang. Men, mest äter vi "hemma" - och varför skulle man inte göra det, när vi har en egen lägenhet, ett eget kök, i ett eget 1500-tals palats?
Och Tessin skrev att när han skulle äta hare var han tvungen att hålla för näsan - det har hänt mig också i Stockholm. Enda gången jag har ätit hare, på en fin restaurang, efter att ha varit på Operan.
- "Ska den verkligen smaka så här?" Nej, det gick inte att äta den!