Om sägner och jättar

  • Allmänt

Om sägner och jättar

Sägnen

Till skillnad från sagan, där syftet är att vara underhållande och utspelas i en fantasivärld, bortom tid och rum, så är sägnens syfte att vara upplysande om vad som man uppfattat som verkliga, inträffade händelser.
Sägnen hade formats av traditionen, den vetter mot sagan, men är kortare och ingår i ett folktrosammanhang.
Det finns vittnessägner,
pedagogiska sägner ( t ex om hur man bevarar mat),
varningssägner (avskräckande),
förklaringssägner,
underhållningssägner,
historiska sägner

Intresset för sagor och sägner vaknade med romantikens kärlek till det naturliga och primitiva.
Innehållet i dessa sagor och sägner visar på
1) gammal tro och föreställningsvärld
2) det folkliga språket, de dialektala egenheterna i olika bygder.

Redan i början av 1800-talet drog man en gräns mellan saga och sägen.
Bröderna Grimm definierade skillnaden mellan dem på följande sätt:
”Das Märchen ist poetischer, die Sage historischer.”
”Sagan är mera poetisk, sägnen mera historisk.”

Vi kan se att bröderna Grimm undvek att ge en definition i absoluta termer. De antyder att också sägnen kan vara diktmässigt (”poetiskt”) gestaltad, men att också sagan i viss mån kan återge en yttre (”historisk”) verklighet.

Sagan berättas som underhållning, utan anspråk på att bli trodd.
Sägnen berättas i regel med anspråk på att bli trodd och ingår alltid i ett större folktrosammanhang.

Jättarna

Folktron om jättarna skiljer sig från den om andra naturväsen därför att de har ansetts utdöda sedan länge.
Redan i fornnordisk mytologi spelade jättarna en viktig roll som gudarnas motståndare.

I kristen tid kom de att uppfattas som Nordens ursprungliga invånare. Det var bl a Olaus Magnus tanke.
Den rika sägendiktningen som förklarar åsar, floder, sjöar och andra naturformationer som rester av jättarnas framfart kan särskilt ha varit trodd då t ex stora flyttblock har tolkats som de stenar som jättarna kastade mot kyrkor.
Då kände man inte till att de förts till sin plats av inlandsisen.

Enligt folktraditionen fördrevs jättarna genom kristendomen. ”Den vita bjällekon”, klockklangen från kyrkan, tvingade dem att lämna sina berg och ge sig iväg till fjärran obygder

Byggmästarsägnerna

Men man möter också sägner, som låter jättarna leva i grannförhållanden med människorna. Hit hör t ex byggmästarsägnerna.
Sägnen om jätten Finn som knutits till Lunds domkyrka är den mest kända.
Ett annat vanligt motiv är jättens rikedom. Hans omåttliga aptit ytterligare ett. Själva ordet ”jätte” skulle kunna tyda på att det senare motivet är gammalt – det är bildat till ”äta”.

Av kyrkobyggnadssägnerna finns två vanliga typer:
1) Sägnen om felaktigt val av byggplats för kyrkan
2) Den s k Finnsägnen (jätte eller djävul lovar bygga kyrkan inom en viss tid mot löfte om att få helgonets ögon eller dyl. Helgonet kan ej lösas från sitt löfte med mindre
a) att bygget inte blir färdigt inom den utsatta tiden eller
b) att helgonet kan gissa byggherrens namn.

Poängen är att byggnaden ska vara nästan färdig när tidsfristen går ut. Hjälten måste lura jätten i det avgörande momentet.

Kyrkobyggnad, stort kliv och kälke i ögat!

Här följer tre sägner om jättar, en liknande sägen som den om jätten Finn, alltså om en jätte som byggde en kyrka. En som handlar om en gravid jättefru och en som handlar om en jätte som fått skräp i ögat.
 

Jätten som byggde en kyrka

Det var för längesenna en präst, som skulle bygga en kyrka, men det blev svårt för honom att rå med det, så han talte ve en jätte te hjälp. Jätten lova prästen att bygga kyrkan, men om han inte kunde säja namnet på jätten när kyrkan var färdig, så skulle jätten få lov att ta honom till mat till sina barn. Jätten, det var en förskräckeliger en till att släpa sten och mura, och det såg ut som om kyrkan skulle bli färdig holia snart. Men eftersom jätten hann länger och länger på körka, så blev prästen ängsligare och ängsligare, för han kunde ju inte få reda på vad jätten hette.

   Så en dag hade jätten bara en sten igen att lägga allra överst, sen var kyrkan färdig. Men då visste inte prästen, vad han skulle ta sig till. Han gick in i skogen och kom till ett högt berg, och så hörde han hur det skrek inne i berget. Så stod han då och lydde och hörde, att det sa: ”Gråt inte, i môra kommer Spille hem mä kristet blo!” Då förstod prästen, att det var jättekäringa och hennes unge, som var inne i berget och att jätten hette Spille. Han blev glad så det förslog och gick ner till kyrkan. Där höll jätten på att lägga opp den siste stenen, men prästen ropte och sa: ”Akta deg Spille, så inte stainen ramlar ifrån´de!” För det var en stor sten kanveda. När jätten hörde, att prästen fått reda på hans namn, så ble´n så arger, så han släppte den stora stenen och sprang till skogs. Men sen gick det aldrig att mura igen det hålet på nåt vis, för så snart stenarna var ditsatta, så ramla de ner igen. Och det är så än i denna dag.

lydde=lyssnade

Halland, Veddinge
 

Jättefrun måste ha en torva att kliva på

Förr bodde det jättar i Vistakulle. En gång var jättefamiljen bjuden på kalas till släktingarna i Västergötland. Men jättekvinnan var så mycket med barn, att hon kunde inte som vanligt ta ett enda steg över Vättern, utan jätten grävde upp en torva och kastade ut mitt i sjön för att hon skulle få något att stiga på. Och av den torvan blev Visingsö.

Småland, Skärstad


Visingsö

Jätten fick skräp i ögat

Var en jätte från Norge, han var hit och odla opp Kinsta äng, gick hit på morron och gick hem på kvällen, och när han kom te gumman, sa han att han hade nå boss i öga – ”vet inte vad det är” – så var det en gammal timmerkälke eller vad det var.

Hälsingland, Skog


 

Taggar: