Leva och låta leva i gamla Europa

  • Bokrecension

Författare: 

Henrik Knif

Med ett stilleben som omslag lockas läsaren in i en gammal värld. Men även om det är gammalt är det nytt för mig. Jag lockas av att få läsa mer om Oxenstierna och vem var förresten Fredenheim? Redan i förordet befinner vi oss i Maraiskvarteren i Paris, Rue des Trois Pavillons, hos Ninon de Lenclos och här möter vi den franske adelsmannen Charles, sieur de Saint-Évremond. Och vem var han?

Inte illa att som läsare ha så många gemensamma beröringspunkter. Jag har bott två gånger i Marais, sysslar med mat- och måltidshistoria (Ninon har ju en berömd soppa uppkallad efter sig) och jag har faktiskt tänkt att starta en egen fransk salong. Liksom Oxenstierna har jag besökt Konstantinopel eller snarare Istanbul. Boken har ett intressant upplägg. Författaren skriver att den kanske inte direkt handlar om, utan har formen av utvikningar, utav fyra personers öden, Saint-Évremond, Metastasio, Fredenheim och Oxenstierna.

Det allra bästa med den här boken, och det håller jag verkligen med författaren om, är synen på historia. Sättet att skriva, att det är sammanhangen som är det intressanta. Citat Henrik Knif: ”Problemet med fack och ämnesmässig specialisering är att så mycket som en gång hängde ihop presenteras åtskilt.” Vi blir förflyttade till ett 1600-tal och 1700-tal, inte bara till Paris, utan också till London, Wien, Neapel, Rom, Konstantinopel, Åbo, Stockholm och Vingåker.

Älska och låta älska

Ninon de Lenclos höll mottagningar i sin salong på Rue des Saint-Pères på 1650-talet innan hon flyttade tillbaka till Maraiskvarteren. Här får vi följa Saint-Évremonds brev till Ninon sedan han hastigt hade fått lämna Paris hösten 1661. Han hade varit för frispråkig! Genom att följa brevväxlingen får vi insikt i historiens många olika delar: politiskt, socialt, ekonomiskt, kulinariskt. Här möter vi också vad är franskt, vad är engelskt?

 

Kejserlig poet

Pietro Metastasio, sonen till en bagare, blev hovpoet hos den tysk-romerska kejsaren i Wien. Vad finns kvar av hans stora berömmelse? Han som uppförde operor i Neapel, Rom och Venedig. Han som gillades av kejsaren i Wien. Ja, en liten obetydlig gata i varje fall, även om den bara rymmer ett (!) husnummer.

 

Vägar korsas

Carl Fredric Fredenheim och Johan Gabriel Oxenstierna, två unga män i karriären, båda adliga, 27 och 25 år. Hela tiden får vi jämförelser av deras liv. Oxenstierna med det mest ansedda namnet, Fredenheim son till en Åboprofessor. Oxenstiernas uppväxt var ganska enkel, Fredenheims däremot ganska bra materiellt sett. Det finns likheter dem emellan, men också sådant som skiljer dem åt. Det är här som det är så intressant att följa Henrik Knifs resonemang.

 

Oxenstierna och sultanen i Konstantinopel

Hur kan det ha varit att som ung svensk på 1700-talet verka i Wien och Konstantinopel? Hans vän Samuel Olof Tilas reste i två månader över Balkan till Konstantinopel. Men dog ett halvt år senare. Konstantinopel ansågs traditionellt som farlig mark. Märkliga sjukdomar och dödsfall var vanliga. Och vad hade Oxenstierna där att göra?

 

Om mat

Saint-Évremond gick i spetsen för någonting nytt. I mitten av 1600-Talet blev Frankrike mönsterbildande för hur man i högre kretsar lät duka sina bord. Saint-Évremond var med om att se det franska köket födas, med nytt ordförråd, indelning i vindistrikt. Man började diskutera smakupplevelser. Traditionellt hade personens status hindrat honom från att prata om mat och än mer att själv tillreda den. Här gör vi bekantskap med Montaigne som erkänner att han äter snabbt och glupskt. Roligt är att läsa om Saint-Èvremonds och Montaignes attityder till mat.

Vi går från – mat som gästerna skulle häpnas av: djur fylles med mindre och därefter sys ihop, man kalasade på svan, häger, stork och struts – till oppositionens syn att understryka ingrediensernas naturliga smak, såser skulle förhöja smaken istället för att dölja och förändra den! Vi får läsa om vilka viner Saint-Évremond föredrog och varför – och hur han skaffade det.

När allt kommer omkring så är Saint-Évremonds syn på mat och måltider det som jag fördjupar mig mest i. En bok att återkomma till många gånger.

 

ATLANTIS

Taggar: