Alexandrine Elisabeth Roslin

  • Allmänt

 


Dottern Alexandrine Elisabeth Roslin porträtterad av Alexander Roslin.
Svenskt konstnärslexikon. Public Domain

Här citerar jag ur Per Svenssons bok ”På spegeldäcket”.
Det är ett mediterande över bilden som är väl värt att läsas.

”Den unga frun lägger sista handen vid sin toalett framför en spegel. Det är bröstbuketten, som ska på plats.---allt som allt är målningen ett fint exempel på roslinsk esprit, dvs. det råder ingen tvekan om att det är fulländad kvinnovarelse som ser sig i spegeln för att en sista gång kontrollera sitt utseende och att buketten kommer på absolut rätt plats i sidenet--- solen faller in i hennes salong och färgar hennes vita klänning guldgul ---  I spegeln är det inte heller riktigt Madame vi ser, i spegeln är det ännu t a l  om dottern, fars egen flicka och för säkerhets skull försedd med hans namn, det är ännu ”lilla” Alexandrine som ser u p p å t – i n å t i spegelglaset medan hon l u k t a r  p å  r o s o r n a  som finns med i den fint arrangerade blombuketten, i vilken hela målningen, hela i n t e r i ö r e n, tycks ha sitt doftande, dramatiska centrum --- Spegeln är i n t e r i ö r e n  av hennes jag i det ögonblicket---Här ser vi dottern, hans egen Alexandrine --- Först målar han henne framför spegeln i hela hennes mondäna elegans, den vita rôben som färgas neapelgul av solljuset --- den enorma, pudrade peruken som så effektfullt kontrasterar med rosetten i ljusrosa siden som från sin höga placering i nacken tycks sända ut en djärv, triumferande signal.---

 I spegeln trycker Alexandrine Elisabeths f l i c k a n s i k t e  invid ramen, ja alldeles invid, och man ser också hennes båda händer, sysselsatta som de är med hennes bukett och klänning och dessa händer är små och flickaktiga. Ansiktet (i spegeln) röjer en lätt häpenhet, hon har blivit ett par år yngre, det är blanka glasets förtjänst, inte målarens. ---

Man upptäcker att ett blodrött draperi också passar på att spegla sig i den roslinska salongens stora spegel, för jag tror som sagt att det är just i Roslins hem som målningen har blivit till, och vi ser hur en ömsom grå och molnig, ömsom blå och gröngrå pariserhimmel träder in --- Draperiet är också intressant när man kommit så här långt i mediterandet över bilden med de båda flickorna (kvinnorna) Alexandrine. På sitt eget oförställda och koncisa sätt skildrar Gustaf Mauritz Armfelt i en dagboksanteckning det intryck han fått av målningen och det rum som den hänger i, för den lär ha stannat kvar hos målaren och därmed intagit en naturlig hedersplats i hans privata samling:
”h o s  R o s l i n  s å g  j a g  e n  s u p e r b  t a v l a  p å  d r a p e r i e t s  v ä g n a r.” Han har alltså inte bara fäst sig vid kvinnorna och konsten i huset utan också vid ett rörligt och häftigt inslag i miljön, det rosenröda draperiet som är ett så tongivande, så ytterst symboliskt inslag i målningen."

 

Läs gärna mer ur boken av Per Svensson. Här kan man också läsa om Sergel.