Bokrecensioner
Skrevs: 29 oktober, 2011 - 19:51
Henrik Knif
Med ett stilleben som omslag lockas läsaren in i en gammal värld. Men även om det är gammalt är det nytt för mig. Jag lockas av att få läsa mer om Oxenstierna och vem var förresten Fredenheim? Redan i förordet befinner vi oss i Maraiskvarteren i Paris, Rue des Trois Pavillons, hos Ninon de Lenclos och här möter vi den franske adelsmannen Charles, sieur de Saint-Évremond. Och vem var han?
Inte illa att som läsare ha så många gemensamma beröringspunkter. Jag har bott två gånger i Marais, sysslar med mat- och måltidshistoria (Ninon har ju en berömd soppa uppkallad efter sig) och jag har faktiskt tänkt att starta en egen fransk salong. Liksom Oxenstierna har jag besökt Konstantinopel eller snarare Istanbul. Boken har ett intressant upplägg. Författaren skriver att den kanske inte direkt handlar om, utan har formen av utvikningar, utav fyra personers öden, Saint-Évremond, Metastasio, Fredenheim och Oxenstierna.
Det allra bästa med den här boken, och det håller jag verkligen med författaren om, är synen på historia. Sättet att skriva, att det är sammanhangen som är det intressanta. Citat Henrik Knif: ”Problemet med fack och ämnesmässig specialisering är att så mycket som en gång hängde ihop presenteras åtskilt.” Vi blir förflyttade till ett 1600-tal och 1700-tal, inte bara till Paris, utan också till London, Wien, Neapel, Rom, Konstantinopel, Åbo, Stockholm och Vingåker.
Läs mer... Skrevs: 23 mars, 2011 - 20:47
Karin Tegenborg Falkdalen
Jag tycker om att läsa historia som börjar i "det lilla" och som sedan sätts in i ett större sammanhang. Karin Tegenborg Falkdalens historia om Vasadöttrarna gör precis detta. Det börjar med en röd, dyrbar klänning på en kvinna vars midja var hårt snörd. Kan det ha varit ett porträtt av en av Gustav Vasas döttrar? Sofia? Många av oss kan räkna upp namnen på Gustav Vasas söner (och då menar jag bara de "äkta")? Men hur många kan räkna upp namnen på hans döttrar? Och vad vet vi om dem? Vad stod det om dem i våra skolböcker?
I boken om Vasadöttrarna får vi följa dessa flickors livsöde, ödet att vara född prinsessa, att stå över alla andra, att tillhöra en furstesläkt. Men vackra klänningar och pärlor kan knappast ha kompenserat det egentligen så ofria liv som de levde. När inte pappa Gustav var deras överhuvud och målsman så var en av deras bröder det. Hela deras liv gick mest ut på att vara en bricka i det politiska spelet. Herraväldet över Östersjön, krig med Danmark, krig med Ryssland - vilka fördelar fanns det med att ha många döttrar att gifta bort till något fördelaktigt (För Sverige!) parti på kontinenten?
Läs mer... Skrevs: 23 mars, 2011 - 20:45
Moa Matthis
Jag har läst många historiska böcker. Böcker om historia.
När man läser Moa Matthis skildring av historien kring Maria Eleonora är det som att lyfta av locket till Pandoras ask. Hon håller sig till andra källor än de tidigare historieskrivarna.
Om Maria Eleonora var en hysterika - både den svarta inramningen efter sorgen av Gustav II Adolf och att hon behöll hans hjärta i en ask - har ju alltid beskrivits tidigare som att det var något som var unikt för henne, och tecken på hennes galenskap. Men att detta i själva verket var något som förekom även vid andra hov, förstår vi nu.
Axel Oxenstierna, som också beskrivits som något unikt och som man har stor respekt för, börjar här framträda med andra sidor. Det är självklart att han har andra sidor, men det självklara hamnar inte alltid i historieböckerna. I boken får man också en annan bild av drottning Kristina.
Jag hoppas med Moa Matthis bok att det öppnas flera Pandoras askar, så att vi får en större källkritisk hållning och fler vinklar av historien. En sådan här bok om Maria Eleonora läser man inte bara en gång. Jag vill inte vänta med att läsa den en andra gång.
Läs mer... Skrevs: 23 mars, 2011 - 20:43
Thomas Blom
Jag gillar bokens framtoning. Det är som att hålla i ett litet smycke.
Det som gör mig besviken är omfånget på varje text - men det gör i sin tur att man vill läsa vidare om drottningarna - någon annanstans.
Varje drottning utgör ett uppslag och därtill finns en bild. Det är det som gör boken till ett litet smycke.
Många av bilderna är smycken t. ex. en ring buren av drottning Kristina d.ä. och Maria Eleonoras förlovningssmycke. En del är byggnader, t. ex. Alvastra klosterruin, Nyköpingshus och Solliden. En del bilder är artefakter som t. ex. Lovisa Ulrikas skor. Många av bilderna är förstås porträtt, men jag saknar en förklaring varför Dorotea av Hohenzollern-Brandenburg är klädd i ett vitt band som går över hennes mun.
Sexton mycket tydliga släkttavlor är boken utrustad med. De har jag stor nytta av. För att återkomma till liknelsen av ett smycke har författaren valt, en i min mening mycket vacker bild till kapitlet om Sofia av Danmark. Det är ett foto över Jyllands västkust. Det är en vy som jag mycket väl kan tänka mig att Sofia av Danmark haft för sina ögon, någon gång i mitten av 1200-talet.
Läs mer... Skrevs: 23 mars, 2011 - 20:40
Erik Petersson
Jag tror inte att jag lärde mig särskilt mycket om Per Brahe d. y. när jag gick i skolan. Däremot har jag med åren kommit i kontakt med Per Brahes tänkebok och receptbok - Vinter som Sommarbok. Att Visingsö varit Brahes har jag också vetat och där var han också helst när han var ledig. Visingsborgs slott var grevskapets mittpunkt. Men hur många gånger har vi inte rastat vid Brahehus under våra semesterresor, utan att veta något om historien som utspelats innanför dessa väggar?
Erik Petersson har skrivit boken Vicekungen - en biografi över Per Brahe den yngre. Det är ett stort nöje att läsa den, eftersom författaren har förmågan att leda sina läsare längre och längre in i historien. Erik Petersson har fått fram så mycket fakta om en person, som gör att läsaren tycker sig lära känna Per Brahe mer och mer. Andra personer i Brahes omgivning får också sina presentationer lika väl behandlade, t ex Axel Oxenstierna, Magnus Gabriel de la Gardie, Ebba Brahe m fl.
Platser, som t ex i Finland, ger Erik Petersson en bra beskrivning av. Hur såg de ut på Brahes tid? Jag har varit där förr, men jag får återigen lust att åka till Åbo slott. Nu ser jag med andra ögon.
Läs mer... Skrevs: 15 mars, 2011 - 23:12
Stig Strömholm
Det är nog få som vet så mycket om franskt 1600-tal som Stig Strömholm. Han säger själv att han kanske vet mer om franskt 1600-tal än det århundrade han själv lever i. Jag är benägen att tro honom.
Att Ludvig XIV bara reste till Paris tre gånger kanske är svårare att förstå.Vi får en annan bild av historien än den vi kanske är vana vid. Stig Strömholm diskuterar i sin bok vad vi ska ha vår historia till. Han säger att om historien skall tjäna något syfte alls, måste den inte endast vara så sann som möjligt, utan också göras tillgänglig på ett sätt som medger ett minimum av överblick. Hans överblick över 1600-talets Frankrike går via kungar och meträsser, maktens män, men framför allt bygger skildringen på bilder ur periodens litteratur. Stig Strömholm placerar in denna litteratur i ett bredare sammanhang.
Vi möter förstås Dumas och de tre musketörerna, som författaren har en alldeles särskild relation till. Vi möter personer som Henrik IV, Ludvig XIII, Ludvig XIV, Richelieu, Mazarin m fl, men förutom personerna är det platserna Stig Strömholm beskriver som tilltalar mig allra mest, t ex Port-Royal. Ett tillstånd beskriver Stig Strömholm århundradet som dessutom betecknas av två begrepp: ordning och framsteg.
Läs mer... Skrevs: 15 mars, 2011 - 23:06
Ildefonso Falcones
En bok att befinna sig i!
Ildefonso Falcones skildrar medeltiden på ett sätt, så att man faktiskt tror att det var så det var. Att få ta del av huvudpersonen, Arnau Estanyols familj, uppväxt - samtidigt som kyrkan till ära för den heliga modern, Santa Maria kyrka byggs, sten för sten - är en upplevelse! Arnau Estanyol är en bastaixos, vilket innebär att han forslar sten gratis till Santa Maria kyrkan. Santa Maria är folkets kyrka.
När man läser boken, ligger hela Barcelona där för ens fötter. Man kan följa med på kartan och se var gatorna, klostren ligger och inte minst hamnen. Katedraler byggs på den här tiden och en byggs i Barcelona, men det är ändå folkets kyrka som blir huvudpersonens hemvist. Katedralerna har kallats de fattigas bibel och då menar man den bibliska historia som finns berättad i bilder och skulpturer. Men, i Santa Maria kyrka var det ljuset som var unikt!
I boken får vi följa Arnaus relationer med olika kvinnor. Han står många gånger inför svåra val. Det är intressant att läsa hur han bemöter dem. Det viktigaste av allt i boken är nog den nära vänskap Arnau har till olika personer - till utsatta inte minst. Hög som låg, spelar ingen roll. Arnau lever ett liv, där ordspråket leva som man lär, passar in. Feodalväsendet, slaveriet har han åsikter om. Och han försöker göra något åt det - på sitt sätt.
Läs mer... Skrevs: 14 mars, 2011 - 23:12
Ulla Britta Ramklint
Ulla Britta Ramklint tar oss till Florens där vi uppehåller oss ganska mycket i 1400-talet. Det är familjen Medici´s värld vi kommer till. Vilka var de? Mecenater, men också med ett konstintresse utöver det vanliga och konstnärernas vänner. Man behöver sannerligen ett släktträd för att reda ut vem som var vem - och det finns det i boken. Lorenzo fanns det flera av, men bara en den magnifike.
Berättelsen börjar med hertigarna i Burgund, där man vid hovet doppade fingrarna i rosenvatten mellan bordets utsökta rätter, bara som en liten upplysning. Vid ungefär samma tid levde de första Medicéerna. Norditalien var kontinentens mest urbaniserade område. Produktionen och handeln med tyger dominerade. Handeln, framför allt med textilvaror, var det skrå som hade högsta status i Florens, till och med före juristerna. På 1300-talet levde Cosimo de´Medici under samma århundrade som Dante, som var från Florens. Själv tycker jag om när man sätter in historien i ett sammanhang och särskilt vilka berömda personer som har levt under samma tid. Under 1400-talet Lorenzo den magnifike, samtida med Leonardo da Vinci, Machiavelli och Tizian.
Läs mer...