Robespierres död

  • Allmänt

Skräckens och dygdens välde har funnit sin avslutning

Mannen mellan liv och död

Så här vill jag att en historiebok ska vara.

Må hända är den gammalmodig och skriven för alldeles för länge sedan – 1936. Men, nu vill jag att du ska få uppleva de sista dagarna av Skräckväldet och det vi ska få vara med om är självaste Robespierres sista resa. Allt som skrivs här är taget ur Friedrich Sieburgs bok Robespierre.

DEN SISTA NATTEN.

Klockan två på morgonen bär man honom på ett bräde till Tuilerierna. Femton steg bär det uppåt – vart steg hans bärare ta känns som ett hammarslag i den sårades till hälften krossade huvud – sedan går det åt vänster in i välfärdsutskottets förrum. Rummet är stort och försett med två fönster, som vetta ut mot den nattliga trädgården. Förr en gång hörde det till drottningens gemak, taket är målat av Mignard från Avignon och framställer i ett landskap av pelare och rosenfärgade moln den leende Apollo, som mottager gudinnan Minerva och hennes uppvaktning, de fyra världsdelarna. Väggarnas smutsvita ton, vilken endast avbrytes av några smala guldlister, verkar varm och gul i ljuslågornas otillräckliga sken. Det finns inga gardiner. Den, som pressar ansiktet mot rutorna, ser några regntunga träd och ilande moln, bakom vilka de oroliga sommarstjärnorna på nytt blicka fram. Trädgårdsgångarna ha redan torkat upp och det ångar av dem. Ty natten är kvav. Mot midnatt gick ett åskväder fram över Paris och översvämmade gatorna med varmt regn, men det bragte endast obetydlig svalka. Ej ens om natten komma människorna till ro under denna kokande högsommar, som torkar ut brunnarna, kommer blommorna att vissna, fördärvar maten i skåpen och spränger sönder träet i möbler och dörrar. De få, som nakna och våta av svett somnat in utan täcken på sina sängar, ha snart åter blivit väckta av stormklockans klämtningar, av bösskott, av hästtramp på stenläggningen och av beväpnade mäns taktfasta steg. Mången medborgare har hörsammat klockans maning, har tigande dragit på sig nationalgardets uniformsrock, gripit sitt gevär och begivit sig till sin sektions samlingsplats. Två timmar senare har han, genomblöt av regn och likaledes tigande, kommit hem igen och nöjt sig med att svara sin ångestfulla hustru: ”Ingenting särskilt. Vi marscherade till rådhuset, men när åskvädret kom, kommenderades ´Höger och vänster om marsch!´ Han klär av sig, står ännu en stund vid fönstret, lyssnar på det orediga mumlet från stadens dova feberyrsel, betraktar det svaga ljusskenet, som tycks komma från floden, och sträcker sedan ut sig i sin säng. Hans hustru hör hans andetag och frågar skyggt vin i mörkret: ´Sover du redan?` Men han svarar inte. Anar han att revolutionen nyss gått till ända? Att under de två timmar hans alarmberedskap varat skräckens och dygdens välde har funnit sin avslutning? I välfärdsutskottets förrum ha bärarna lagt ned sin börda på golvet. Är mannen redan död, eller andas han ännu, där han ligger utsträckt på sin planka? Hans sår är förfärligt, vänstra kinden är genomborrad av pistolkulan, underkäken tyckes vara fullkomligt krossad och sammanhålles av en vit duk, som virats om huvudet. Blodet har upphört att rinna och stelnat till en mörkbrun skorpa, som sticker fram liksom ett utslag under det nödtorftiga förbandet. Mannens ansikte är vaxblekt, såvitt man alls kan se det för smuts och blod. De blåaktiga ögonlocken äro tungt slutna, på den vackert välvda pannan stå några svettpärlor, vilka se stelnade och iskalla ut. Mannen mellan liv och död är Maximilien Robespierre, trettiosex år gammal, bördig från Arras i grevskapet Artois, före detta advokat, medlem av nationalkonventet, medlem av välfärdsutskottet, för några timmar sedan genom folkrepresentationens enstämmiga beslut förklarad i akt, därigenom stående utanför lagen och vigd åt döden, vilken han nyss på Hôtel de Ville själv velat påskynda. Man befriar det stora bordet, som står i rummet, från skrivdon och papper, lyfter försiktigt upp den sårade dit och skjuter under hans huvud en liten låda, vari annars den i huset förlagda vakten brukar förvara sin dagliga brödranson. Han är fortfarande orörlig. Hans dräkt har den hemska styvhet som brukar utmärka döda människors kläder. Frusna till is, som skulle de aldrig mer kunna slätas ut, te sig skrynklorna i hans blåa frack, densamma, som han bar för några dagar sedan på det Högsta Väsendets fest. Hans skjorta är uppsliten, halsduken försvunnen, de vackra spetsarna, som falla ned över händerna äro sönderrivna. De mattgula knäbyxorna och de vita silkesstrumporna äro fläckade av blod. Hans tillstånd framtvingar stillhet. Därute stå många människor, som vilja se den döende. Många, som ej kunna fatta, att denne man ligger där värnlös. Många, som plötsligt känna, att det härliga livet blivit dem återskänkt, och som nu för honom känna ett slags sällsam tacksamhet. De trängas vid dörren, men de beväpnade männen, som fört hit honom, låta endast välfärdsutskottets tjänstemän och några gynnade medlemmar av konventet inträda. Ovillkorligen dämpa de nyfikna sina steg och sänka sina röster. Sedan utbreder sig tystnad i rummet, man hör endast de närvarandes andetag, medan ljudlösheten omkring mannen, som ligger där utsträckt, blir dubbelt förnimbar. Från det angränsande rummet tränger ljudet av gafflar och tallrikar, av glas och ivriga röster. Några medlemmar av de båda utskotten och konventet intaga där en hastig måltid. De flesta av dem ha inte kommit ur kläderna på två nätter. Sammanträdet har varat från tidigt på morgonen till efter midnatt, ingen har kunnat förfriskat sig, struparna äro hesa av sessionssalens damm och allt skrålande, händerna och knäna darra än efter den utståndna sinnesrörelsen. Intet under, att en rasande hunger plötsligt inställt sig. En vaktmästare har hämtat tjugotre flaskor vin, några fyraskålpundsbröd, en skinka, åtta kotletter och en korg persikor, aprikoser och päron, och nu äter och dricker man. De äro som skeppsbrutna, vilka utan hopp och vid vansinnets rand drivit omkring på en bräcklig flotte och nu genom ett himmelskt under uppnått en strand, där källor porla och frukter växa. Man hör rösterna, som oupphörligen kvävas av en munsbit kött eller en klunk vin. Man hör Collots skolade och metalliska skådespelarstämma, man förnimmer Barères varma röst, de bullrande ljuden komma från Lecointre, den andlösa munterheten härstammar säkerligen från Fréron, och vem annan än Fouché skulle så här dags ännu kunna tala med den där lugnt avmätta rösten? Den blodige mannen på bordet har nu redan legat där en timme utan att röra sig. Ännu är det natt, och ännu lever han. Men i morgon, innan solen går ned, skall han vara död. Som ett mummel skall budet: ´Robespierre är död!´ gå genom Paris, det skall långsamt svälla ut, skall som klockklang tränga in i fängelser och gömställen, skall brusa utefter gatorna och locka fram de bleka människorna ur deras huis, skall flyga över landet som en stormvind, skall gå ut över kusterna och sätta vind i de engelska fregatternas segel, skall nå till kungen i Potsdam och till kejsaren i Wien, ja, det skall vandra omkring jordklotet liksom en jättestor flodvåg, uppskaka människornas hjärtan, avlocka de lättfärdiga en munter svordom och jaga en sorgsen aning – ack, blott för en flyktig sekund! - genom de eftertänksammas sinne, liksom en muns andedräkt immar en spegels yta. Och du, Paris, du pråliga, lättfärdiga och dock så storsinta stad! Ni förstäder och proletärkvarter, ni sansculotter, ni torggummor, ni seineskeppare, ni ammunitionsarbetare, ni byggnadssnickare, ni ullkammare, ni bagare, ni såpsjudare, ni garvare, ni murare, alla ni,som med nöje läst Héberts grova okvädinsord och så gärna lyssnat till Jacques Roux´brandtal – vad säga ni? Skola ni brista i gråt, när ni få höra om den människans död, som har offrat människor utan tal för att framtvinga en rättvisare fördelning av denna världens goda för er, för er skull? Nej, ni skulle utebliva i morgon, så som ni uteblevo i natt, när man ville ropa er till vapen. På sin höjd skola några av er stå och kanta gatan, när kärrorna rulla till avrättningsplatsen, och då tillropa kommunens män, vilka med honom gå till döden: ”Ned med maximilönerna! Det är förbi med Robespierre. Sin hemlighet skall han ta med sig i graven, och aldrig kommer man i Frankrike att bli ense om han njöt av att utgjuta sina medmänniskors blod eller störtades just i det ögonblick, då han av människokärlek ämnade göra slut på giljotinens fasor, om han älskade sin nästa eller endast sig själv, om han befläckat eller förädlat den franska revolutionen, om han gagnat eller skadat Frankrike, om han var denna epoks största och ädlaste man eller en sjuklig bloddrickare- Vad som pinar Europa är detta: det är på det djupaste förskräckt över den franska revolutionens grymhet ”, ja gemenhet, och fruktar för sin bekvämlighet men även för sin moralkänsla – men samtidigt har det oemotståndligt tjusats av de nya idéerna och vill icke förlora ur sikte vägen in i framtiden. Gud, konung och moral fylla den ena vågskålen, men den andra darrar häftigt under trycket av de härligt och förfärligt lysande orden ”frihet, jämlikhet”. Så går det till, att världen klyver sig i två delar – den ena darrar för framtiden, den andra vill vara med om att skapa den. Frankrike har redan slungat en konungs huvud för fötterna på det gamla Europa, som ville hejda dess marsch. Valmy, Jemappes, Mainz, Nizza, Savoyen, Wattignies, Geisberg, Weissenburg och Fleurus ha visat, att det invärtes söndersargade Frankrike utåt är enigt, enat genom en ny tro, som i bruset av de trefärgade fanorna stolt som en örn svävar över denna ungdoms huvuden: tron på den franska nationen.isserligen är det riktigt, att de flesta människorna därute under Frankrikes beteende de sista fem åren knappast kunna föreställa sig mycket annat än en röd toppluva, som en gång i tiden bars av galärslavarna och nu blivit frihetens symbol. Vad man vet är ungefär det, som finns att se på billiga kopparstick och som är målat på kaffekoppar, en smal, rödstruken schavott med blixtrande fallbila, en apaktig ful karl i nattmössa, Marat, en tjock man med godmodigt utseende, dubbelhaka och starkt böjd näsa samt händerna sammanbundna på ryggen, konungen, en arbetare med knävelborrar och örringar, vilken röker en stor pipa, låter två pistoler sticka upp ur gördeln och i stället för anständiga knäbyxor (culottes) bär långa benkläder och därför kallas sansculotte. Men framför allt ser man bröstbilden av en i cke ung, icke gammal, icke vacker, icke ful, icke sympatisk och icke frånstötande man med bakåtsluttande panna och krampaktigt sluten mun, gammalmodigt friserad och pudrad, med snövit och rikt veckad halsduk, som kokett tittar fram ur fracken: Robespierre. Det är samme Robespierre, som i detta ögonblick blodig och besegrad ligger på ett med vackra bronsbeslag sirat och med grönt läder betäckt bord i välfärdsutskottets förrum i Paris. Det är sitt livs sista natt han tillbringar på detta bord. Ty i morgon skall han dö under fallbilan, om han icke dör redan dessförinnan av det förskräckliga sår, han själv tillfogat sig. Det kommer icke ens att äga rum en rättegång med ”Robespierre och anhängare, anklagade för konspiration mot konventet, republiken och friheten”. Ty konventet har enhälligt förklarat honom och hans trogna i akt. Allmänna åklagaren, Fouquier-Tin behöver alltså endast fastställa hans identitet för att få honom till skickad till giljotinen – en metod, som uppfunnits av av Robespierre själv. Underrättelsen om hans fall och den robespierreska kommunens ändalykt har vid denna nattliga timme ännu knappast hunnit bliva bekant i Paris. Men vid middagstiden i morgon kan nyheten redan tack vare den optiska telegrafens snabba arbete inträffa hos arméerna och i republikens gränsområden, varifrån den sedan lätt till kvällen kan nå utlandet. _ _ _ Tungt och långsamt slår en klocka i rummet bredvid den tredje timmen, klangen överröstar bordsgästernas prat. Robespierre slår plötsligt upp ögonen och låter blicken vandra omkring i rummet utan att röra på huvudet. Vet han, var han befinner sig? Känner han igen rösterna, som tränga in från rummet bredvid? Svagt förnimmer han livet inom sig, men hans vänstra ansiktshalva är livlös, liksom förfrusen. Han försöker känna efter med tungan, men den lyder honom icke, den tyckes vara skadad, även den. Dunkelt fattar han, att käken är krossad. Han anar bensplittror, tandfragment och gammalt blod, som bittert i smaken blandar sig med saliven. Såret har åter börjat blöda, blodet drar ett tunt spår utefter halsen och genomdränker långsamt hans skjorta. Knäspännena på byxorna trycka, hur gärna skulle han icke vilja lossa på dem, men han kan inte nå så långt med handen. En tjänsteman från krigsarkivet gissar sig till denna hjälplösa handrörelses innebörd, han knäpper upp spännena och lossar på strumporna. Robespierre gör en oerhörd ansträngning, han skulle vilja tacka mannen och lyckas slutligen med möda få fram orden: ”Tack, min herre!” Min herre? Säger man icke inom republiken sedan fem år tillbaka vid sådana tillfällen: ”Tack, medborgare!”? Detta patriotiska tilltalsord har hunnit gå alla människor i blodet. Vad betyder detta återfall i ett språk från en värld, som aldrig mer skall återvända? Är det endast ett genom smärtorna stegrat tecken på Robespierres ständiga bemödanden att bevara formerna och uppträda hövligt, ja, höviskt, eller är det den bittra aningen, att revolutionens storhetstid med honom löper till ända? Kanhända ser den blödande mannen i sin feberagoni djupare och längre än andra dödliga och känner med sitt blod en epok oåterkalleligen rinna bort. Han försöker hämma det rinnande blodet med en vit läderpåse, som gjort tjänst som pistolhölster och som visar vapenhandlarens firmanamn i gyllene bokstäver. Hur svår är icke denna rörelse! Långsamt för han gång på gång handen mot ansiktet, långsamt torkar han det med det vita lädret upp den varma vätskan, och om icke denna mödosamma sysselsättning vore, skulle man tro honom vara död, så blekt är hans ansikte, så orörlig ligger han där. Den spenslige mannen synes nu ännu mycket magrare och oansenligare, de tunna benen se så livlösa ut, som om de icke längre hörde honom till. Allt värre och värre blir trängseln i rummet. Se, se vilja människorna. De vilja se blodet, de vilja se såret. Gång på gång måste soldaterna tränga tillbaka de nyfikna. Är det sant, att han talat? Vad har han sagt? Är det verkligen riktigt, riktigt säkert, att han blivit förklarad i akt, att han är maktlös, färdig, slut och icke mera kan skada någon människa? Tusen viskade frågor fylla luften, i vars tilltagande värme ljuslågorna oroligt fladdra. Men länge stå ej människorna under intrycket av dödskampens tystnad. Hur skulle de i längden kunna motstå frestelsen att äntligen ge luft åt sina känslor? Alla, som nödgats hålla sig dolda under de senaste veckorna, som icke längre vågat sova hemma om nätterna av rädsla att bli häktade där, som med ångest i hjärtat sett hans forskande blick vila på sig under konventsammanträdena, kanhända även den, som vid ett sådant tillfälle försökte gömma sig bakom den framförsittande och därvid förfärad stammade: ”Tänk, om han nu tänker, att jag tänker något”, alla, som han kallat för fega skurkar utan att nämna deras namn, alla, vilkas förlägna försök till närmanden han föraktfullt avvisat, alla, som känt sig upptäckta och genomskådade av honom, alla, vars grumliga hemligheter han kände till, alla, vars skuldmedvetna och ångestfulla leende han med isande min lämnat obesvarat, alla de, som visste sig av honom misstänkta, föraktade, avundade, iakttagna, hotade, alla dess människor längta nu efter att få andas ut och att liksom den tvivlande Tomas få sticka handen i hans sår. Robespierre kan icke längre röra på huvudet, men han kan följa sina plågoandar med blickarna. Hans ljusa ögon, som ej ens nu helt och hållet förlorat sitt på en gång oskyldiga och skräckinjagande uttryck, följa vartenda ansikte, som närmar sig honom och åter avlägsnar sig, som ville han känna igen och inprägla dem alla för att sedan på aftonen skriva in dem i sin anteckningsbok och nästa morgon anmäla dem för sin polischef, medborgaren Herman. Men ingen vet, vad han verkligen kan se. Hör han människornas skällsord, pultronernas hån, deras överflödiga hotelser, deras befriade, nästan uppsluppna gyckel? Smärtan i såret blir plötsligt så häftig, att han ej längre förnimmer sin kropp annat än som en sammansättning av övernaturlig kyla och brinnande eld. Måhända finns det även några vänner bland dessa nyfikna pultroner, vänner, som icke längre våga visa sina verkliga känslor.

_ _ _

Tänk, om han plötsligt reste sig upp, om alltsammans icke vore sant, om han mätande hopen med kalla blickar skrede mot dörren och försvunne i välfärdsutskottets rådplägningsrum? Ovillkorligen för man handen mot strupen, när man tänker denna tanke till slut. En man har med sig smädesteckningar ur londontidningar, där man ser Robespierre sitta på den sextonde Ludvigs tron och förtära rostade aristokrathjärtan i sällskap med snickare Duplays dotter. Tidningarna vandra ur hand i hand och väcka stormunterhet.

_ _ _

Klockan är snart fyra på morgonen. Den lilla läderpåsen är styv av torkat blod och kan ej suga upp mer. Robespierre trevar med svaga händer på sin kropp efter någonting, varmed han skulle kunna hejda det rinnande blodet en smula. Någon tyder hans rörelser och sticker några ark skrivpapper i hans hand. Det är vitt papper, och det är stämplat med ”Den ena och odelbara republikens välfärdsutskott, frihet, jämlikhet, broderskap eller döden”. Han lägger ett sådant ark försiktigt och milt på sin söndersargade kind. Papperet är svalt, han har alltid älskat papper. Han tröttnade aldrig på att tätt betäcka det med sin fina stil. Han flyktade till papperet, som barnet gömmer sitt ansikte i sin moders klänningsveck. Särskilt gärna gjorde han upp listor, prydligt och i rakt lodrät linje, på ett stort ark, listor över åtgärder, över användbara personer, över principer, även över misstänkta. Häktningsordern för Danton klottrade han visserligen på baksidan av ett använt kuvert, men då hade han också ganska bråttom. Gärningar, som prydligt skrivas upp på papper, äro icke gärningar på gott och ont utan tillämpade principer. Det, som står på papperet, är icke verkligt, det, som står på papperet, blöder icke. Han har aldrig åsett en avrättning, han ahr alltid endast på papperet verkställt den, papperet är vitt, först i dag, först denna julinatt är papperet rött som blod. Robespierre slår upp ögonen. Han har känt, att någon står böjd över honom och forskande ser på honom. Mycket riktigt, en man står där och betraktar honom lidelsefritt och likgiltigt, uppenbarligen endast intresserad för sårets tillstånd. Det är en fältskär, ty han bär uniform. Hur sällan har det icke hänt, att ett ansikte böjt sig över mig, tänker den sårade, som av smärtorna åter tvingas att sluta ögonen. Om man vill vara lycklig, om man vill bli gammal och dö i frid, då måste man ha ansikten att minnas, som böjt sig över en. Jag var ännu inte fem år gammal, när min mor dog. Jag var sex år, när min far plötsligt lämnade Arras och gick ut i förskingringen. Jag fick sova i en kammare, där säckar och spannmål förvarades, ty farfar var bryggare. Jag var en söt pojke, jag kunde virka, tänk det, ni dödliga människor, jag kunde virka, jag skulle gärna ha velat sitta i min farmors knä, men hon var en sträng kvinna, och jag vågade inte en gång tala om för henne, att jag var rädd för alla råttorna, som om nätterna kommo kilande in i mitt rum för att snatta korn. Jag gick flitigt i skolan, ty farmor sade var dag åt mig, att jag måste arbeta mer och vara snällare än andra barn, så att jag inte alltför länge måtte ligga släktingarna till last och så snart som möjligt skulle kunna sörja för mina småsyskon. Jag var nästan alltid ensam.

_ _ _

Militärläkaren har öppnat sin instrumentlåda, en äldre man, likaledes läkare, har även trätt fram. Han har skrivdon med sig, konventet vill ha en rapport över den sårades tillstånd. Skulle en behandling här löna sig, i synnerhet som patienten ju ändå i morgon skall förlora sitt illa tilltygade huvud? Den yngre föreslår, att man endast skall anlägga ett förband och i övrigt överlämna mannen åt sitt öde. Honom är det likgiltigt, vem det är, som ligger där, han är soldat, han har alltid varit ensam med sin sabel och sin instrumentlåda, han rider till Belgien eller till Rhen, vad angår det honom, om herrarna i konventet ömsesidigt ta livet av varann, han följer sitt regemente, idel hyggliga unga män från Orleans och Tours, han rider på sin tjocka grå skimmel, vad bekymrar det honom, om Robespierre lever eller dör. Han är en människa och borde icke få lida i onödan. Den andre läkaren är icke av samma åsikt, han är anställd vid hälsovårdsstyrelsen, han är ansvarig för rapporten, den sårade måste hållas i stånd att mottaga sitt straff. Alltså undersökes såret, bensplitter, köttslamsor och tänder avlägsnas. Undersökningen måste vara mycket smärtsam, men Robespierre ger icke ett ljud ifrån sig. Han följer med ögonen noga de båda läkarnas rörelser, liksom ville han övervaka dem eller lära sig något om dem. Tjocka lag av förbandsmaterial läggas på, så att det skall räcka till även vid förnyade blödningar, därpå bindes ånyo en servett omkring huvudet, ty de olika delarna av kinden och käken hänga endast helt löst tillsammans. Aldrig mer i denna världen skall Robespierre uttala ett ord. Och nu rapporten till konventet! Här är den äldre läkaren riktigt i sitt esse. Han skriver: ”Denne med all rätt utstötte mans tillstånd…” Den andre rycker föraktligt på axlarna. ”Detta vidunder”, fortsätter pennan. Fältskären sväljer ned en svordom, han vill få slut på saken, skriver under och lämnar rummet utan en hälsning. Konventet är ännu församlat. Först klockan sex hemförlovas det av presidenten Charlier och nästa sammanträde utsättes till klockan nio förmiddagen. Därute gryr dagen, en glödande dag, som lovar bli lika varm som den gågna. Över Tuileriesträdgårdens träd faller dagens första matta sken. Morgongryningen är fullkomligt ljudlös, tingen verka förstelnade, de kasta icke ens någon skugga. Dagern är grå och vilar död över en förstenad värld. Har allt liv slocknat för alltid, har planeten vi leva på i detta ögonblick glött ned till färglös aska? Nu lägger sig en matt glans över buskar och blad, nu ljuder det första, ännu sömndruckna fågelpipet, nu svarar en annan stämma, nu utbryta trädgårdens fåglar i en tusenstämmig konsert, de första kärrorna fara på gatorna, en hund skäller, dagen går in. Robespierres sista natt är till ända.

Slut på kapitel ett.

 

Man får ett och annat i tankarna när man läser den här texten, betänk att boken är skriven efter 1:a världskriget - men före 2:a världskriget!

Du som läser, har du några kommentarer?
Hälsningar
Maud

 

 

Taggar: