RUNOR

Av Maud Ekblad

Detalj av U 226

Runologi

Studiet av nordiska runinskrifter med betoning på runorna som skriftsystem och som källor för språkhistorien.

Forskning om runstenar började i Sverige redan på 1600-talet.

Sedan 1900-talet har alla kända inskriptioner publicerats i det stora vetenskapliga bokverket Sveriges runinskrifter.

Där har runinskrifterna en benämning med en landskapsbeteckning som prefix och ett efterföljande löpnummer.
Uppland har prefixet U. SÖ står för Sörmland.

Runstenarna vid Jarlabankes bro har fått nummer U 164 och U 165.

Dateringsfrågor har alltid varit svåra att handskas med. Inskrifterna är ofta ofullständiga då det kan fattas större eller mindre bitar av en sten.
Ibland har också ytorna flagnat eller nötts ner. Texterna kan därför vara svåra eller helt omöjliga att tyda, även för specialister.
 

Rune Palm som var docent i Nordiska språk var verksam vid Stockholms universitet och hade runologi som specialområde. Han tillhörde de kunnigaste i landet.
Ann-Sofie Gräslund, arkeolog, Uppsala har forskat mycket om runstenarnas datering.
Hennes metod, stilmässig dateringsmetod, baseras på att de äldsta vikingatida runstenarna har en ganska enkel ornamentik (från tiden före och strax efter år 1000).
De har de mest innehållsrika texterna. De som är från periodens sista del har komplicerade, eleganta mönster.De yngre stenarnas texter är ofta schablonmässigt hållna och ganska torftiga.

Med denna analys kan man dela in runstenarna i olika stilgrupper.

Varje stilgrupp har en ungefärlig datering.

Rak = stenar med text i en slinga, med rak avslutning på skriftbanden, utan ormhuvud och svans, ca 980 till ca 1015 e. Kr.

Fp = runslinga med ormhuvud i fågelperspektiv, ca 1015 till ca 1050

Pr1-Pr5 = runslinga eller runslingor med ormhuvud i profil i olika slags utföranden. Har stenen drag av två stilar betecknas den t ex som Pr1-Pr2.

Pr1 = ca 1010 till ca 1050

Pr2 = ca 1020 till ca 1050

Pr3 = ca 1050 till ca 1080

Pr4 = ca 1060 till 1100

Pr5 = ca 1080 till 1130.

En del forskare menar att djurstilen kan ha varit ett sätt att markera det skandinaviska särdraget.

De vikingatida runstenarna restes från omkring 980 till omkring 1130. Efter 1130 är de flesta redan kristna och seden att resa runstenar anses föråldrat.

I Runriket finns stenar signerade av eller tillskrivna runristare som: Gunnar, Ulf i Bårresta, Drosboe, Fot,  Olev, Visäte och Öpir.

Västerut

Många människor från Skandinavien bosatte sig även på de brittiska öarna, på Orkney alldeles norr om Skottlands kust och på Isle of Man.
Där finns ungefär 50 runinskrifter med texter som liknar de som finns på runstenarna i Sverige.

På en av runstenarna på Isle of Man står: ”Torleif Nacke reste detta kors efter Fiacc, sin son, Havers brorson”.

Österut

Runstenen från ön Berezanj i floden Dnjepr.Foto: Pål-Nils Nilsson CC BY

Än så länge har man bara hittat en enda runsten som vikingar, på resa i österled, har ristat.

Den hittades på ön Berezanj i Kaspiska havet. Det är ingen vanlig runsten utan runinskriften finns på en sten som varit en del av en gravkista.
På den står det: ”Grane gjorde denna stenkista efter Karl, sin kamrat” (eller kompanjon).

I Istanbul har två vikingar klottrat sina namn i Hagia Sofia. På en marmorbalustrad kan man läsa de två namnen Halvdan och Are inristade med runor.

När man hade bestämt sig för att resa en runsten till minne av en släkting som dött, ville man att många människor skulle se stenen. Därför ställdes de flesta runstenarna vid farleder, oftast vid vägkanter.

Människorna på vikingatiden använde båtar längs kusterna, i skärgårdarna och inne i landet om det fanns floder, åar eller sjöar som gick att färdas på.

Därför finns det också runstenar längs vattenleder och vid platser där det var lämpligast att gå iland. Några runstenar restes på tingsplatser.

Bygga bro och göra väg

Bara i Uppland finns ungefär 75 runstenar som nämner brobygge. Den som är mest känd för att ha rest runstenar över brobyggen är Jarlabanke.

Ibland förbättrade de som lät resa runstenen vägen förbi platsen där de ställde den.

Om vägen var mjuk och blöt och lätt blev lerig byggde de kanske en bro. En runstensbro såg inte likadan ut som en bro gör idag. Det var oftast inte någon bro med luft under som gick över en å eller en väg, utan runstensbron var en vägbank. På en sträcka av vägen där det var blött och lerigt fyllde man ut med stockar, ris och stenar så att det blev som en liten fast ås som man kunde färdas på. Ibland står det också att den som har låtit hugga stenen har röjt en ny väg.

Den här typen av stenar kan ofta användas för att rekonstruera familjer och släkten och ibland andra typer av nätverk mellan människor som levde för tusen år sedan.

Det är just vad man har gjort när det gäller runstenarna från Jarlabankes tid.

Runstenarnas inskrifter gör det möjligt att rekonstruera Jarlabankes släkt i fyra generationer och delar av släktens historia.

Jarlabankes ätt enligt vedertagen uppfattning.

Runalfabetet kallades futhark och hade från början 24 bokstäver. Men under vikingatiden blev runalfabetet enklare och runorna minskade till 16.

Språket var annorlunda på vikingatiden. Till exempel har bokstäverna a och o bara en runa.

Vad kallades Sverige på vikingatiden?

Den äldsta texten som finns där namnet på vårt land står på svenska finns på en runsten i Aspa i Södermanland. De kallade Sverige Svithiodh.

Början av namnet, Svi-  är samma som början av namnet idag Sve-. Det betyder svear.

Det var människorna som bodde här som kallades så. Men i Sverige, är slutet av ordet ”rike”, alltså land, fast stavat med g istället för k.

Sverige betyder alltså svearnas rike.

Det vikingatida namnet på landet, Svithiodh, betyder istället Svea-folket.

Thiodh är ett gammalt runsvenskt ord som användes på vikingatiden men som har bytts ut mot ett annat i vår svenska. Thiodh var ord för ”folk” på vikingatidens svenska.

Det är svårt att se ristningslinjerna på en runsten om de inte är ifyllda med färg. När en runsten var färdighuggen på vikingatiden målades den också.
Det kan vi veta för att några runstenar togs från sin plats och användes när man skulle bygga kyrkor och kloster. De stenarna har suttit så skyddade att lite av färgen har funnits kvar.

På några runstensfragment med ursprunglig färg har ristningslinjerna varit ifyllda med röd färg på samma sätt som vi gör.

På några andra fragment har hela stenytan varit målad i olika färger.

Färgerna var svart, vit och röd. Röd färg hade järn i sig, vit färg var gjord av kalk.

Mina elever på Skansen.
 

Paleografi = skriftens historia

”Det förvånar mig alltid när Sveriges historia före medeltiden kallas ”förhistorisk”, på grund av avsaknad av skriftliga källor! Detta är inte bara sanning med modifikation, utan direkt fel.
I Sverige finns över 2500 skriftliga dokument från omkring 400 till omkring 1100, nämligen alla de runstenar som pryder, eller har prytt, landet från Ystad till Östersund.
De allra flesta restes under 1000-talet”  Citat Thorgunn Snaedal, De Svenska Historiedagarna.

Thorgunn Snaedal är antikvarie och runolog vid Runverket, Riksantikvarieämbetet.

Nu blir det till att läsa hennes bok: ”Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig” för den har jag inte läst. Hon skriver där att hon ägnat 15-16 dagar, 4-7 timmar per dag, åt att fullborda sin läsning av runinskrifterna på lejonet under fyra olika undersökningsperioder mellan 2009 och 2013.
Ordet "svear" finns på runor som ristats in på lejonstatyn. Inskriften betyder översatt bland annat
"i denna hamn högg dessa män runor efter Horse, den raske bonden. Svear ombesörjde detta på lejonet".

En kopia av lejonet finns på Historiska museet i Stockholm.