Genvägar till historien - Osteolog

  • Allmänt
Om ny teknik som tillämpas på historien
DNA-analyser, kriminalteknik,
ansiktsrekonstruktioner m fl
presenterat i ett historiskt sammanhang
 
OSTEOLOG - BENEXPERT

Av Maud Ekblad
 

Om Osteologi

Osteologi betyder läran om ben. Det är vetenskapen om djurens och människornas skelett.

Ordet osteologi kommer av grekiskans osteon som betyder ben och logia som betyder lära.

Ben som hittats vid arkeologiska utgrävningar kan berätta om liv och död. Genom djurbenen från boplatser kan man få en bild av hur människor levde.

Som osteolog arbetar man främst med arkeologiskt framgrävda benmaterial. En osteolog kan läsa av ett skeletts kön, kroppslängd, sjukdomar mm.

  
Kranium (Ben), arkeologiskt fynd från Spånga (Stockholmskällan)

 

Det finns två ”grenar” inom osteologin i Sverige:

djurbensanalyser från främst boplatser

analyser av mänskliga ben från gravar.

 

Osteologiska undersökningar som bara för 30 år sedan var mindre vanliga görs nu i ökad utsträckning på både gamla och nya fynd.

 

En osterologisk analys brukar vara inriktad på att:

identifiera benen

kvantifiering

åldersbedömning

könsbedömning

storleksbedömning


Överarmsben (Ben) arkeologiskt fynd från Spånga (Stockholmskällan)

Man identifierar benen, som oftast är olika fragment. Med identifiering menas här att ta reda på vilken art, vilken typ av benslag och vilken del av benet det rör sig om. Det senare för att kunna göra eventuell kvantifiering och åldersbedömning.

Man kvantifierar, eller räknar, antalet djur eller människor som de studerade benen kommer ifrån.

Åldersbedömning, dvs hur gammal individen var, vars ben som påträffats och då inte hur länge benen legat i jorden. Det finns andra experter som gör sådana analyser.

Storleksbedömning, genom olika metoder är det möjligt att beräkna mankhöjden på djur och kroppslängd på människor med hjälp av hela ben.

Genom att studera människoben kan man få inblickar i en människas levnadsöde, eftersom ohälsa och andra händelser många gånger lämnar spår på skelettet.

Allt sådant utgör ledtrådar som tillsammans med kön och åldersbedömningar gör att man får en översiktlig bild av en individ.

 

Ben hör till den allra vanligaste och största fyndkategorin vid arkeologiska utgrävningar.

Därför utgör benmaterialen en mycket viktig kunskapskälla om äldre tider. Människoben som vi hittar i gravar berättar bland annat om livsvillkor och hälsotillstånd.

Med hjälp av osteologi har man möjlighet att bedöma en död persons kön, ålder, kroppslängd och om personen haft några benbrott i livet.

Genom att göra djupare analyser av själva benen kan man också få reda på saker som sjukdomar och förslitningar.

Vissa sjukdomar, framförallt kroniska, ger effekter på skelettet. Vår kosthållning ger också återverkningar i skelettet. Perioder av undernäring kan ge tydliga spår.

Genom vissa analyser kan man se om individen har ätit mest fisk eller kött.

Man kan faktiskt också göra analyser som med viss sannolikhet kan berätta var i världen människan växt upp.

Vissa förslitningsskador kan ha orsakats av t ex ridning eller malning. Alla ensidiga rörelser ger genom inflammationer till sist spår i skelettet.

En del av kroppen som ofta drabbades av förslitning var tänderna. Ofta använde man dem som redskap i olika hantverk. Tänderna slets också ner genom den kost som man åt. Ofta innehöll mjölet rester av stendamm efter malningen.

Ibland kan man via skelettet också se dödsorsaken.

 

Livet på stenåldern tycks ha varit hårt och brutalt, fyllt av konflikter och strider.

 

Flera skelettfynd från stenåldern tyder på att risken att skadas eller dö av våld var väldigt mycket större än i våra dagar.

Mest känd är ismannen eller Ötzi, kroppen som hösten 1991 töade fram högt upp i bergen vid gränsen mellan Italien och Österrike.

Man trodde först att det var ett mordoffer från vår tid, men analyser visade att ismannen levde för
5 300 år sedan.

Molekylärarkeologen Tom Loy, Queenslands universitet, Australien har gjort en grundlig DNA-analys av Ötzis kläder och utrustning. På dessa fanns spår av blod från minst tre andra människor. Ismannen har också märken på händerna som tyder på att han försökt värja sig mot något vasst vapen. I ryggen nära skulderbladen fanns en pilspets av sten.

Torbjörn Ahlström, osteolog vid institutionen för arkeologi vid Lunds universitet säger att det säkert förekom mer våld på stenåldern än man tidigare trott.

 

Forskarna har funderat över om de pilspetsar man hittat i gravar i Västergötland är gravgåvor eller om åtminstone en del av stenspetsarna suttit i kropparnas mjukdelar.

En undersökning av benfynd i Danmark avslöjar också att många av de döda utsatts för våld av olika slag.

I en torvmosse, Porsmose, har man hittat ett stenålderslik med två fastkilade pilspetsar av ben, en i bröstbenet och en i näsan och överkäken.

De flesta av de unika danska mossliken, kroppar som bevarats p g a att de legat i en sur och syrefri miljö, har blivit strypta eller fått halsen avskuren.

Men mossliken är från järnåldern, alltså mer sentida, och kan anses ha gått ett speciellt öde till mötes.

 

När stenåldern övergår i bronsålder och sedan i järnålder blir det svårare att fastställa dödsorsaken och våldsanvändningen enligt Torbjörn Ahlström.

Det beror på ändrat gravskick. De döda kremeras. Sönderbrända ben ger inga hållbara ledtrådar.

Men även längre fram i tiden verkar våld vara vanligt, enligt arkeologiska fynd.

 

Gerumsmanteln

Bäraren av Sveriges äldsta klädesplagg, en 2 300 år gammal mantel hittad i en torvmosse i Gerum, Västergötland, blev troligtvis mördad.

Manteln har analyserats av Weine Drotz, Statens kriminaltekniska laboratorium. Man kom fram till att skadorna på manteln kommer från fem hugg med en kniv eller dolk mot bland annat bröstet och magen.

Även här har han försökt skydda sig med handen, precis som Ismannen.

 

För människoskelett bedöms

Kön

Ålder

Kroppslängd

 

Ytterligare undersökningar:

Om man har möjlighet undersöker man också t ex

Tandstatus: karies, näringsbrist, förslitning – har tänderna använts som redskap

Bäckenförändringar: av barnafödande

Förslitningsskador: på lederna

Avrättning: genom hängning, halshuggning, inslagen skalle mm

Andra skador: som brott och hugg
 

Osteologens arbetsmetoder

Det räcker ofta med att studera benen med blotta ögat. Mikroskop kan vara till hjälp i vissa fall. Både obrända och kremerade ben kan dateras med kol-14-metoden.

 

Skelettet ger ledtrådar - vanligaste spåren i skelettmaterialet
 

Ledsjukdomar

Ledbroskförslitning finns i alla leder men är vanligast i höft och knä.

Förstörda eller sammanväxta kotor i ryggraden förekommer också.

Gikt drabbar ofta stortåleden först.

Skelettuberkulos

Långt gången tuberkulos kan visa sig som förstörda bröst- och ländkotor, ofta även knä- och höftleder.

Syfilis

Benförändringar uppstår främst i sista stadiet,  framför allt i kranium och skenben.

Näsbenet kan förstöras helt.

Lepra (spetälska)  

Kan leda till upplösning av benvävnaden runt näsöppningen och i hårda gommen, samt till att framtänderna lossnar.

Även händer och fötter påverkas.

Felaktig diet eller svält

Rakitis eller engelska sjukan (av D-vitaminbrist) kan leda till böjda lår- sken- och vadben samt skolios –  ryggraden böjs åt ena sidan

Järnbrist kan leda till små hål i ögonhålornas botten.

Vitaminbrist, men även karies och infektioner, kan ge förändringar på tänderna.

 

Taggar: