Genvägar till historien - Intervju med Oscar Nilsson i hans ateljé

  • Allmänt
Om ny teknik som tillämpas på historien
DNA-analyser, kriminalteknik,
ansiktsrekonstruktioner m fl
presenterat i ett historiskt sammanhang
 
INTERVJU MED OSCAR NILSSON I HANS ATELJÉ

Av Maud Ekblad

 

Intervju med Oscar Nilsson 2010-07-07 i hans ateljé
Intervjuare: Maud Ekblad

Jag är inte forskare, men jag använder mig av forskning, säger Oscar Nilsson.

Men rekonstruktionstekniken som jag arbetar efter, är en teknik som använder sig av vetenskapliga metoder.

Vad vill du kalla dig?

Jag kallar mig modellmakare (det är en öppen titel) och arkeolog, men är också konstnär och skulptör.

 

Berätta om din kurs i England och om Richard Neave, en av Storbritanniens ledande kriminal-tekniker.

Jag läste flera böcker som handlade om arkeologi. En var av Colin Renfrew och i den var Richard Neave med i ett avsnitt av boken.

”Making Faces”. Den är väldigt bra.

En del böcker är bara en sammanställning av fakta, men den här var extremt lättläst. Det blev en ingångsbok i ämnet för mig, en beskrivning av olika fall.

Jag hade sett honom på TV också. Jag bestämde mig helt enkelt för att skicka ett brev till honom.

 

Jag hade fått frågan av Östergötlands läns museum att göra en rekonstruktion av två skelett.

Den kallades ”dubbelgraven” (Bergsgraven) och den var från sent stenålder.

Där var två skelett, fragment av en tre månaders bebis, några hundben…

Jag hade tänkt ta kontakt med Richard Neave…så jag skrev mitt brev...Det var år 2001.

Jag fick komma och hälsa på honom och bo hos honom och hans fru i Manchester i England.

Han var då pensionerad och jag fick en introduktion i ämnet. Han visade först hur han jobbade och sedan fick jag göra. Jag fick skulptera hela dagarna under hans överinseende. Det var otroligt värdefullt.

 

Finns det inga fler modellmakare i England?

Jo, Richard Neaves efterträdare heter Caroline Wilkinson. Sen har jag kolleger i USA.

 

Jag försöker hela tiden bli bättre genom att läsa mycket litteratur. Jag vill hela tiden veta mer… Det tillför ämnet fler dimensioner.

Jag har tänkt ta kontakt med plastikkirurger. De arbetar också med ansiktsmuskler, men de arbetar på ett annat sätt, men egentligen med samma sak.

Jag vill höra med dem om deras erfarenheter och synpunkter. Det är ett exempel på att vidareutbilda sig själv.

Ju bredare fält man arbetar på, ju mer rättvisande resultat.

 

Jag har hållit på i mer än tio år med rekonstruktioner. Nästan hela tiden rekonstruktioner, men också andra modeller, s k karaktärsfigurer.

Rekonstruktioner har blivit en specialisering. Innan gjorde jag fullskalefigurer.

 

Jag tycker om att göra rekonstruktioner kombinerat med den historiska dimensionen.

 

Hur började det med att du fick arbeta med museerna?

Museerna blev intresserade och det skedde ett nytänkande på museerna. Det här var ett sätt att levandegöra historien.

 

Finns det fler modellmakare i Sverige?

Det finns några som arbetar med liknande, mest fiktiva saker, påhittade figurer. De arbetar också med silikon. Men jag återskapar ansikten.

Bäckaskogskvinnan (numera: Barumskvinnan) har återskapats en gång tidigare, men då utan tillgång till kraniet.

Det var innan jag gjorde Bäckaskogskvinnan.

Det finns en bok av Ninni Nordström som heter ”De odödliga. - Förhistoriska individer i vetenskap och media”. Man kan läsa mycket där.

 

Mitt mål var, när jag började, att vara 100% realistisk.

Nu tänker jag: om jag kan vara 70% realistisk och att mitt tillägg är 30% när det gäller det realistiska i stilen, det gör att det blir unikt.

Det skapar ett värde i det realistiska. Det gäller alltså inte själva träffsäkerheten i rekonstruktionen.

Jag överdriver porer, t ex. Det blir realistiskt. Men det är konstnären som gör tolkningen. Det är en strävan att skapa individer, även om de är rekonstruktion, fria individer.

En rekonstruktion ska ta fram det individuella i ett utseende.
 

Du har arbetat en del utomlands också.

Jag har gjort en rekonstruktion till en grekisk vandringsutställning.

2008-2009 Vandringsutställning från Aten, Grekland, Face to face to the past.

“Myrtis”, 11-årig flicka från antikens Grekland, död runt 430 f.Kr, en flicka som förmodligen hade tyfus.

 

I Tyskland gjorde jag ett arbete åt ett museum 2003, Phalbau museum, Unteruhdlingen,

7-års pojke, bronsålder

 

Hur fick de kontakt med dig? Både muséerna i Sverige och utomlands?

Uppdraget för Linköpings museum fick jag via kontakter – helt enkelt genom gemensamma kontakter.

Från det grekiska museet hade man varit på besök på Vasamuseet och sett mina rekonstruktioner.

Jag har även haft privata beställare. Ett par engelsmän som t ex vill ha några soldater.

 

Vilka är dina nya projekt? [Obs! Intervjun gjordes 7 juli 2010]

Nu ska jag delta i ett danskt projekt. Det kommer att bli ungefär tio rekonstruktioner för Moesgårds museum.

De ska bygga ett helt nytt museum som ska bli klart om fyra år. [Muséet är nu färdigt.]

 

Vi pratade lite om Egtvedskvinnan i Danmark och Hallonflickan i Sverige.

Det visade sig att Oscar ska göra en rekonstruktion av Hallonflickan.

Ett av museerna i det danska projektet är Borum Eshøj, utanför Århus. Det är gravhögar från bronsåldern. Där är det ett skelett, manligt, 55 år?, ett skelett, kvinna ca 55 år och en pojke / man ca 20 år?

Här är kläderna särskilt intressanta. De bar yllemössor…
 

Du brukar säga att dina rekonstruktioner har en likhet till originalet med 60 %.

Varför 60 %? Hur får man fram siffran?

Jag väljer en lägsta siffran. Manchester håller sig till 75 % och uppåt. Det är från sammanställningar inom polisen som siffrorna kommer från. Det har med antalet uppklarade fall.

Man har klarat upp fallen 60 % och uppåt tack vare denna metod.

 

Tror du att du skulle bli påverkad om du skulle göra en rekonstruktion av Karl XII av att du har sett en massa porträtt av honom innan?

En spännande fråga.

Med Karl XII har vi så mycket väldokumenterad kunskap. Men, han ville ju inte framställa sig som snygg…

 

Det finns teknik för att beräkna utseendet. Vilken?

Statistiska resultat och mätningar sedan 100 år tillbaka, låter intressant. Berätta mer.

Det finns hur många tabeller som helst.

Det handlar om etniska grupper t ex: den amerikansk populationen, den engelska populationen och den tyska populationen.

Så här arbetar jag:

Jag bygger upp muskel för muskel. Det finns en särskilt teknik för att ta fram näsan. När jag ska göra munnen tittar jag på tändernas utformning.

I ögonhålan finns ett ligamentfäste. Det berättar dels om lutningen på ögat och hur djupt ögonen suttit. Det är ett viktigt ställe för rekonstruktionen.

Det sitter på ytterkanten av ögonhålan. Här kan jag känna på kanten, vilken vinkel och hur djupt ögonen suttit.

Sedan tittar jag på muskelfästen. Det här kallas vårtutskottet. Och med det kan man göra komparativa studier.

Här håller Oscar kopian på Estrids skalle och en skalle att jämföra med.

 

Ett litet vårtutskott tyder på svagt utvecklad halsmuskulatur, men det tyder också på mindre öron.

 

Sedan bygger jag på med fett mellan musklerna. Det är en plastelinalera jag använder.

Hudlagret ska täcka upp till peggarna, som blir täckta av leran.

 

Har det hänt att du måst göra om någon gång för att det har blivit fel?

Jag har bara ändrat lite grand, täckt med ett varv till i vissa fall, men tekniken är ju att skallen ska styra.

Nu är det ett färdigt skulpterat ansikte och jag gör en gipsform. Det blir som ett negativ.

 

Här visar Oscar gipsformen till ett öra.

Jag penslar på med silikon. Det är flytande först och härdar efter 24 timmar. Det motsvarar nu det jag har skulpterat, fast i silikon.

 

Jag målar med oljefärg.

 

I möjligaste mån använder jag riktigt hår.

Till Birger jarl fick vi inte tag på något mänskligt hår. Det skulle vara alldeles vitt hår och var svårt att få tag på. Det fick bli syntethår istället.

Hår får jag tag på i Sverige. Ögon köper jag från Tyskland.

 

När det gäller ögonfärg kan man försöka ta hjälp av DNA.

När Anders Götestam, undersökte Granhammarsmannen med DNA-teknik visade det sig att han tillhörde en genetisk grupp där det var mycket vanligare att man är blåögd.

Med Bäckaskogskvinnan, som jag rekonstruerade 2005 hade man problemet med vilken ögonfärg hon skulle ha. Det tog lång tid innan man kunde bestämma sig.

Till slut bestämde museet att de skulle vara gråblå.

I de allra flesta fallen är det nästan alltid samma beslut man tar om ögonfärgen.       

Bäckaskogskvinnan, kan man förstå idag, skulle ha varit brunögd.

Man har forskat i när genen för blå ögon hade uppstått och det var någon gång för 6000 – 10 000 år sedan, troligtvis i området kring Svarta Havet.

Det skulle ju innebära att Bäckaskogskvinnan, som dog för ca 9 000 år sedan, statistiskt och logiskt sett sannolikast bör ha varit brunögd.

Nu har vi funderingar på om vi kanske ska sätta på bruna kontaktlinser...

Ögonfärg är annars öppet för spekulation, för mycket återstår inom DNA-forskningen.
 

Vilken är din syn på den 9 000 år gamla Bäckaskogskvinnan? Att man först trodde att det var en man?

Jag förstår om de tolkade det som en man utifrån spjutspetsarna som låg i graven.

Min undersökning av skelettet är att det känns maskulint. Det är inga kvinnliga drag i skallen.

Det visar tecken på kraftig nackmuskulatur.

Torbjörn Ahlström som är osteolog och undersökt skallar från stenåldern, både kvinnor och män, visar att de var mer muskulösa än idag. Muskulaturen spelade en större roll då.

 

Jag använder den kriminaltekniska metoden, men de historiska aspekterna tillkommer.

På jägarstenåldern vistades personerna mycket utomhus. För att göra rekonstruktion av dessa har jag studerat nomadfolk.

Det finns ju nomader i Asien och Afrika. Jag har särskilt studerat deras rynkor.

Deras ansiktsuttryck uttrycks också ofta på ett liknande sätt. De har ett kisande t ex och de anstränger musklerna på liknande sätt.

 

Om du jämför ditt arbete med Bäckaskogskvinnan och arbetet med Estrid?

Vad finns det för olikheter?

Bäckaskogskvinnan är mer maskulin. Estrid har ett typiskt kvinnligt skelett.

 

Dramatik och känsla - några lärdomar?

De första rekonstruktionen gjorde jag i Linköping. Den skulle ingå i en scen och jag ville få med lite dramatik och känsla.

Men jag tycker så här efteråt – att jag tappade bort rekonstruktionen.  Det blev mer av figurer i en utställning.

 

På Bäckaskogskvinnan skulle jag bara göra ansiktet. Det blev inte bra. Det ser ut som om hon har blivit halshuggen.

Jag ska fortsätta och göra tio rekonstruktioner i Danmark. De ska berätta någonting. Förutom utseendet ska jag sätta in dem i ett sammanhang.

 

På Moesgårds museum ska jag bl a göra en vikingakvinna från Randlev.

Hon har fött flera barn. Jag kommer att göra  en rekonstruktion av henne som höggravid. Det berättar mer…

Men man måste hela tiden göra avvägningar – det får inte bli för mycket.

 

Har ni varit oense i sak du och dina uppdragsgivare eller kolleger?

 

Den grekiske uppdragsgivaren och jag hade olika uppfattningar om kvinnans näsa och mun, men det slutade med en kompromiss.

 

Vad gäller Bockstensmannen, tycker jag att man släppte en tråd lite för snabbt. Man hade hittat en bit av överläppen och den var behårad, en bit av hakan, men den var slät…

 

När du gör handen – gör du den då i proportion till ansiktets mått?

Då det finns händer, tittar jag på skelettet  … och gjuter…

 

Hår

Man var säker på att Bockstensmannens hår var blont. Men jag undrar hur kan man vara säker på det?

Säker kan man inte vara, men sannolikt bör det ha varit åt det mellanblonda till. Man har gjort prov med hår i modern tid, lagt det i liknande förhållanden som mossen och tagit upp det flera år senare.

Blont hår är ofta grövre

Svart hår är ofta tunnare

Estrid: Är det riktigt hår?

Ja, …

 

Etiska aspekter

Respekt för den som kropparna hört till…

Om det är ett originalskelett försöker jag vara  väldigt försiktig. Men det är ju farligt om man inte vågar forska på historien…utan några vetenskapliga bevis överhuvudtaget.

 

Lennart Koskinen, en känd präst, sa en gång - det var vid invigningen av rekonstruktionerna av de omkomna på Vasaskeppet – att det är kontroversiellt att ställa ut skeletten, men att det var väldigt respektfullt gjort. Tänk om vi kunde visa samma respekt för varandra i livet!

 

Konflikter?

När det gäller Bockstensmannens dödsorsak så har forskarna haft olika åsikter.

 

Torbjörn Ahlström, osteolog uttalade sig försiktigt om hur skadorna på Bockstensmannen kan ha uppstått.

 

Claes Lauritzén, plastikkirurg som undersökte kraniet är helt säker på att skadorna uppkommit genom yttre våld. Han menar att Bockstensmannen mördades med tre slag mot huvudet.

Först fick han ett slag mot underkäken, sedan ett slag vid höger öra, sedan ytterligare ett slag längre bak, ett slag som var direkt dödande.                     

 

Jan Lindberg, kriminaltekniker, gjorde en kriminalteknisk undersökning. Han tyckte att man inte kunde utesluta vare sig det ena eller det andra.

 

Här finns bra litteratur: Bockstensmannen och hans dräkt.

 

När jag skulle göra Gustav Vasa, 1999,  tittade jag på fotografier från gravöppningen 1945. Jag förstorade upp bilderna till fullskala.

 

Biskop Brask som jag också gjorde, fick också ett fiktivt ansikte. De finns på Linköpings Slotts- och Domkyrkomuseum.

Samarbeten som har betytt mycket för dig?

Leena Drenzel, osterolog på Historiska museet. Vi har arbetat med Estrid tillsammans. Torbjörn Ahlström, som arbetat med Bockstensmannen och Pauline Asingh, som arbetat med Grauballemannen.

 

När det gällde Bockstensmannen och de jämförbara mossfynden i Danmark, undrade man om skallarna hade krympt? Man tror att de hade krympt lite drygt 10%.

 

Gjorde du Estrid krokig?

Jag gjorde henne lite framåtlutat med framdragna axlar.

1:a osteolog Margareta Backe-Boije sa att Estrid hade en krum ryggrad, men Leena Drenzel trodde inte att den var särskilt krum … helt säkert var att Estrid hade osteofyter i ländryggen.

Man har tolkat det som att Estrid har haft smärtor av detta.

Osteofyter = att ryggraden växer ihop. Det innebär att kanterna på benet i kotorna har blivit lite kantigare. Dessa förändringar kommer olika fort hos olika personer, men redan vid 20- 30 års ålder kan man börja se dessa.

 

För att ta reda på mer så har Oscar pratat med en sjukgymnast om detta.

 

Hur var det att arbeta med Bäckaskogskvinna jämfört med Estrid? Lärdomar?

Vid de första studierna av skelettet från Bäckaskogskvinnan (1939) identifierades både typiskt manliga och kvinnliga drag. Därför är det omöjligt att avgöra den dödas kön utifrån skelettet.

En lång debatt mellan arkeologer och osteologer varade i nästan 30 år.

 

Hur skulle du jämföra Bockstensmannen med Ismannen? Grönlands fynd? Danska mosslik?

Grönlandsfynden är unika för att kläderna är så bevarade, så där finns kopplingen till Bockstensmannen. Ismannen likaså plus att de är brottsoffer.

Mossliken och Bockstensmannens koppling är rätt uppenbar, i bevarandeomständigheterna.

 

Har du haft något med S:t Lars kyrkogård i Sigtuna att göra?

Nej.

De omkomna på Vasaskeppet?

När gjordes rekonstruktionerna? 

2004-2006.

Har du gjort alla?

Först tre, sedan tre till.

 

”Adam”

”Adam” slag i ansiktet i sin ungdom. 

Nu undrar jag igen: Hur kan man veta det?

Näsbenet är knäckt, men ihopläkt. Han var i 25-30 årsåldern när han dog.

 

”Ylva”

 Har DNA-undersökningarna gett något resultat?

Det har gjorts DNA-analyser på tänderna från de som omkom på Vasa.

Skelettmaterialets vikt, drygt 33 kg, kan det verkligen stämma?

Jo, det gör det nog.

 

Oscar Nilsson avslutar med att säga:

 

Det finns en otrolig tilltro till DNA. Jag känner mig lite rädd för att man tror för mycket på tekniken. Risken är att man glömmer bort att se kritiskt.

 

 

 

 

Taggar: