Genvägar till historien - forts. Karl XII: Barbro Klein och kulknappen

  • Allmänt

Om ny teknik som tillämpas på historien
DNA-analyser, kriminalteknik,
ansiktsrekonstruktioner m fl
presenterat i ett historiskt sammanhang

 
THE TESTIMONY OF THE BUTTON

 

När jag studerade etnologi på Stockholms universitet läste jag kurslitteratur av bland andra Barbro Klein och Barbara Kirschenblatt - Gimblett.

Barbro Klein (1938-2018) var professor i etnologi, biträdande föreståndare vid Kollegiet för samhällsforskning (SCAS).

Barbro Klein skrev ”The testimony of the button”, vilken jag läste med stor behållning och även visade Marie Allen på Rudbecklaboratoriet i Uppsala.

 

Här följer hennes tankar om kulknappen i ett etnologiskt perspektiv i urval och översättning av mig.

 

KULKNAPPEN I FOLKTRON

“Klockan nio på söndagskvällen, den 30 november 1718, blev Karl XII, Sveriges kung, skjuten. Det var slutet på 18 års krigande för 36-åringen.

Två hundra år senare, den 25 maj 1932 kom mästersmeden Carl Hj. Andersson på besök till folkloristen Albert Sandklef, chef för Varbergs museum.

I handen höll han ett ”underligt föremål”, två halvklot av mässing fyllda med bly och lödda  tillsammans som en kula, tidigare använd som en knapp. Ena sidan var platt, resultatet av en kraftfull kollision med ett hårt föremål. Andersson sa att han hade hittat föremålet 1924 i gruset i en grustäkt i Deragård, en gård fyra kilometer från hans hem.

Det skulle vara den här knappen som användes för att skjuta Karl XII. Andersson hänvisade till folktraditionen att Karl XII inte skulle ha fallit för en norsk kula, utan från en knapp från sina egna kläder, avlossat av en lönnmördare i hans egen armé.

Sandklef hade personligen nedtecknat många versioner av sådana sägner, påstod senare att intervjun gav ett starkt intryck på honom, fast han väntade åtta år att publicera sin reaktion på Anderssons upptäckt.

Men 1940 bestred Sandklef och tre medförfattare att kungen verkligen hade blivit skjuten av denna speciella kula funnen i Deragårds grus.

Författarnas rekonstruktion av händelserna kring Karl XII:s död baserades på vittnesbörden av folks berättelser och folktro, kompletterade med bevis från skrivna källor, från rättsmedicin,

ballistik, logistik, metallurgiska och klädhistorisk forskning.

Två böcker kommer ut: ”Carl XII:s död” och  två år senare ”Kulknappen och Carl XII:s död.

De blev ett fall för folktraditionens historiska äkthet och var på alla sätt provokativ. De här studierna representerade en attack på flera fronter på den officiella historien som inte kunde bli och inte heller blev ignorerad.

 

Fler folktraditioner samlades in under 1800- och tidigt 1900-tal om Karl XII än om någon annan person i svensk historia.

Enligt en av de mest vitt spridda föreställningar, som grundar sig på dessa sägner, var att Karl XII var ”hård”, vilket betyder att han är oskadlig för vanliga kulor, vilka, enligt en del berättelse, droppar ner i hans stövlar som blåbär.

Enligt många andra berättare, kunde han bara bli dödad med en silverkula, ibland bara med en kula gjord av ärvt silver.

Andra vidhöll att det dödliga föremålet måste vara, och var, en rockknapp som kungen hade burit som en amulett.

Vanligast i folkberättelserna är att mördaren är en fransman, Siquert or Sike.

Ibland hör vi att mördaren var en svensk soldat som hette Sivert. Många berättare spårar initiativet till dådet till kungens syster.

I flertalet versioner fick budbäraren, som red direkt till Stockholm för att informera prinsessan om hennes brors död, en belöning utöver det vanliga för nyheten; han anlände precis som prinsessan höll på och tvätta sig  ”och hon gav till budbäraren handfatet av silver som hon precis hade använt”.

När en kula är avsedd att döda en kung, är det ofta kungens syster, som ska ha klippt av den från kungens rock, i ett fall får vi höra berättas att hon gjorde detta ”för att hon tyckte synd om folket som hade varit i krig så länge”.

Men i andra versioner är det en soldat eller kungens betjänt som är tjuven. Ibland till och med ber kungen betjänten att döda honom med knappen.

Alla dessa motiv är långt spridda och kan hittas över hela Sverige och andra delar av Skandinavien.

Sandklef har identifierat två små distrikt i västa Sverige där muntliga berättelser om kungens död nästan alltid utpekar knappen som mordvapnet.

En är i norra delen av det svenska landskapet Bohuslän, nära slagfältet Fredrikshald på andra sidan gränsen.

Sandklef argumenterar att eftersom soldaterna kom tillbaka från det norska lägret nåddes denna region först, på deras marsch hem, berättelserna de hörde här om kungens död, hade ännu inte förvrängts genom många återupprepningar och nya rykten.

Vidare har den personliga kännedomen hos människorna i det här området om platsen där de verkliga scenerna utspelade sig hjälpt till att bevara dessa originalberättelser relativt intakt genom två hundra år.

Den förhärskande tron här att kungen blev skjuten med en av hans egna knappar måste därför återspegla de tidigaste rapporterna.

Silverkulan måste ha kommit av traditioner från andra distrikt senare.

Det andra distriktet är längre söderut, inkluderar bland andra Öxnevalla, Horred (Anderssons hem) och Frillesås (där Sandklef växte upp).

Här lägger berättarna till detaljen att en soldat från Öxnevalla fann knappen som hade dödat kungen och tog den med sig hem.

Sandklef publicerade 15 lokala versioner som innehåll detta tillägg till händelsen, och betonade att han har aldrig lyckats hitta en liknade historia någon annanstans i Sverige.

Den förkommer bara i det här området, samma område som Andersson upptäckte den blyfyllda mässingsknappen 1924.

Sandklef rapporterar inte alltid när hans texter är insamlade och olyckligtvis för det här fallet

var bara 3 av 15 ”Öxnevalla” versioner klart insamlade före 1924.

En var insamlad 1921 från en man som var född 1832. En annan berättades för Sandklef 1922 av en informant som var född i Frillesås 1840. Sandklef samlade in den tredje i Frillesås 1923.

---

Sandklefs rekonstruktioner av händelserna som leder till Karl XII:s död är till slut lika enkla

som geniala i sitt användande av folktro.

Han summerar sitt fall som följer:

Följande traditioner måste ha funnits 1718:

Karl XII är ”hård”.

Karl XII kan bara bli dödad av en knapp som tillhör honom.

Karl XII äger knappar av österländskt ursprung.

 

Någon bestämmer sig för att mörda kungen med en sådan knapp.

Den här personen lyckas stjäla en sådan knapp.

Den här knappen används som en projektil och dödar kungen.

Nordstierna hittar knappen och tar med den hem.

Nordstierna kastar bort knappen vid Deragård.

---

Sandklef upplever i varje fall att äldre människor kommer ihåg det som de lärde sig som barn bättre än det som de lärde sig igår.

---

Än en gång har vi blivit medvetna att slutsatserna av de flesta folkloristiska arbeten står eller faller med kvalitén hos fältundersökningarna, som de är baserade på, och den noggranna rapporteringen av text och sitt sammanhang.”

 

Klein, Barbro. 1971. The Testimony of the Button. Journal of Folklore Research 8, no. 2/3: 127-46.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Taggar: