Fem år av revolution

  • Allmänt

"Året 1794, då Robespierre störtas, är revolutionens femte år."

Om man läser Friedrich Sieburgs bok om Robespierre hamnar man direkt i händelsernas centrum. Man hör ljud, känner dofter och ser framför sig det som händer. Det är så historia ska vara, tycker jag. Jag gör, som jag sagt tidigare, inga anspråk på att ha en kronologisk beskrivning, utan vill ta fram fakta från många olika håll.

Året 1794, är som sagt, revolutionens femte år. ”De hungrande böndernas och de fattigas ursinniga skriande har tystnat, ruinerna efter de brända slotten är övervuxna, glömda de glädjetårar som gjöts den dag de mänskliga rättigheterna förkunnades, glömda hjältinnorna från kvinnornas tåg till Versailles, för alltid glömda de rörda välkomsttalen för kungen, vilken eskorterad av Lafayette, förs tillbaka till Paris i kvinnotågets tross, ännu till hälften idol och redan till hälften gisslan. Endast Bastiljens ärorika julidag kommer man ännu väl ihåg, ty den har sedan dess blivit republikens nationaldag.

Fyra år har gått, sedan prästerskapet, vars ägodelar redan dessförinnan beslagtagits, införlivades med ämbetsmannakåren och underkastades författningseden.

Tre år har förflutit, sedan Mirabeau dog, sedan kungen med drottning Marie-Antoinette och den lille Dauphin försökte fly till Lothringen och blev anhållen i Varennes.
Därpå följer den Lagstiftande Församlingen, vilken endast väljs av de skattebetalande medborgarna och har att brottas med kungens vetorätt. Kungen är alltjämt innehavare av den verkställande makten. Det nya Frankrike kan man se inte bara i folkets hjärtan, utan även på kartan. De gamla landskapen avskaffas och ersätts av en indelning i 83 departement.

Och när året 1791 nalkas sitt slut mullrar det redan hotande vid horisonten. De stränga lagarna mot de utvandrade aristokraterna och de präster, vilka vägra att underkasta sig författningen, bebåda kommande fasor.

Paris går i feber

Två år har gått, sedan republikanerna fattade tag i rikets roder. Medan Robespierre dag ut och dag in framträder inför jakobinerna för att smida folkets revolutionära vilja, predika girondisterna i Lagstiftande Församlingen krig mot Europas kungar. Kung Ludvig trängs åt sidan, de trådar han spinner i riktning mot de utländska hoven klipps plötsligt av genom Frankrikes krigsförklaring till kejsaren i Wien. Monarkierna sammansluter sig till den första koalitionen. Inmarsch av främmande härar hotar. Paris går i feber. Man följer otåligt konflikten mellan kungen och folkrepresentationen. Ludvig, som sent vaknar upp ur sin beskedliga slöhet, ger inte efter en tum. Visserligen låter han sätta på sig den röda mössan av massan, som den 20 juni tränger sig in i slottet, och dricker dess skål, men från sin vetorätt avstår han inte. Fienden dyker upp vid gränserna, klubbarna fordra kungens avsättning, stormklockan klämtar varje natt, de 48 sektionerna, i vilka Paris stadsområden indelats, fyller kommunen med upprorets anda, besätter Hôtel de Ville och stormar den 10 augusti Tuilerierna. Monarkien är till ända. Ludvig och hans familj spärras in i Temple, Lafayette flyr över gränsen, den verkställande makten övergår i folkrepresentationens händer och därifrån vidare till en av denne vald regering. Danton blir justitieminister. Men den nya statens verklige herre är inte församlingen, utan Pariskommunen. Marat ”folkets vän”, uppmanar till våld, och medan fienden rycker fram mot Verdun slår pöbeln ihjäl de politiska fångarna i Paris fängelsehålor.

Blodet blir till smuts

Blodet blir till smuts, men kanske finns det rätta Frankrike därute vid fronten, för den 20 september hejdas preussarna vid Valmy av de unga frivilliga som ropar: ”Leve nationen!” Goethe är med i fält och säger vid lägerelden till de besegrade: ”Härifrån och i dag upprinner en ny epok av världshistorien och ni kan säga, att ni var med!” Samma dag sammanträder i Paris konventet, vilket denna gång valts efter den allmänna och lika rösträttens principer. I spetsen för en radikal minoritet, vilken har sin plats på de övre bänkraderna och därför kallas ”berget”, driver han kampen mot gironden. Det låter nästan otroligt, att endast ett år har förflutit, sedan processen mot kungen fördes.

Endast ett år. Men detta år 1793, vilket börjar med Ludvigs avrättning, är förmer än ett vanligt år. Bönderna i Vendée reser sig mot de gudlösa kungamördarna. Kommunen angriper den 2 juni konventet och tvingar det att utesluta girondisterna. I Toulon, Marseille, Lyon och Normandie utbryter revolter. Marat blir nedstucken av ungmön Charlotte Corday, girondisternas huvuden falla, drottningen avrättas. Välfärdsutskottet blir de facto regering, Robespierre, som kallas till ledamot i juli, den egentlige ledaren. Överallt tränger jakobinerna in, Robespierres män. Carnot inför allmän värnplikt och skapar en ny armé. Skoltvång påbjuds, lärarna görs till ämbetsmän. Saint-Just har nyss utarbetat en lag, som ger senaten fullmakt att ta alla små barn i beslag för att ge dem en statlig uppfostran. Mitt bland sina kartonger till romerska republikens scener ritar målaren David en enhetlig uniform åt den franske medborgaren. Danton känner sig förlorad. Saint-Just kräver en egendomskonfiskering hos alla ”republikens fiender” och en utdelninga av deras ägodelar bland beprövade sansculotter. Sektionerna och bevakningsutskotten får i uppdrag att göra upp listor på dem, vilkas egendom bör dras in.

Diktatorn

Robespierre slår ner alla sina motståndare, giljotinen gör den 24 mars slut på Hébert och hans anhängare, den 5 april på Danton. Han är diktator. Det har blivit sommar. Giljotinen flyttas till stadens sydöstra utkant, eftersom människorna inte längre uthärdar den ständiga åsynen av döden mitt ibland sig. Miniatyrmålarna har goda tider, var och en låter gärna måla sig än en gång, för att inte för snabbt bli bortglömd, ifall ödet skulle låta valet falla på honom. I hemmen dra barnen om kvällarna täcket över huvudet, när de hör patrullens steg på gatan. De vuxna, som sitter vid bordet, stelnar till med skeden i högsta hugg: ”Vem är det som ska hämtas?” och fortsätter att äta först, när dörrklappen slår mot grannens port.

Men livet måste trots allt levas, det gäller att skära sallad i trädgården, att beställa lätta skor för den varma årstiden, att ha en vacker klänning på sig och att ha roligt om söndagarna, fast dessa har ju avskaffats.”

Nu har vi fått en bakgrundsbild. Historien fortsätter med hur det var på Paris gator vid den här tiden. Hur Ludvig XVI och hans familj hade det i Le Temple. Vi följer dem en och en...

Taggar: